57 ten till stöd för förslaget anförda skäl, eller att det bättre än nuvarande lag skulle leda till att lägga bandpå köpare eller döljare aftjufgods. En erfaren och skarpsinnig domare kan med ledning af nu gällande lag fullkomligt lika väl verka för samma mål, utan behof af en lag, somtill förmån för egaren ville förbise den redlige innehafvarens rätt.” Nordströmsynes inte ha uppfattat att det just var en sådan sträng undersökningsplikt, som anhängarna av den oinskränkta vindikationsrätten ville lägga på förvärvaren. Deras rättspolitiska avsikt var ju både att skydda ägarens rättssäkerhet och förhindra försäljning av tjuvgods. Hans uppfattning omdet praktiska rättslivets förhållanden var som synes inte alltför djup, förmodligen saknade han - till skillnad från de många erfarna domarna somuppträdde i debatten vid denna tid - kännedom om att den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods sedan århundraden ansågs självklar inomden stora allmänheten. Nordström fasthöll alltså envist vid sin lagtolkning, vilken han ytterligare kompletterade och utvecklade. Hans utförliga och ivriga försvar för godtrosförvärvet säger också något om hur livligt han intresserade sig för problemet. Vi kommer att få se fler starkt engagerade personer uppträda i frågan. Med Nordströms replik var sakdebatten i I. kammaren avslutad. En ledamot, Karl Hasselrot, anslöt sig emellertid till utskottets förslag med följande, onekligen tämligen nära till hands synpunkter: ”Då ostridigt är, att olika meningar i lagskipningen ega rum angående detta ämne och till följd deraf en osäkerhet i rättstillståndet finnes, torde det vara nödvändigt, att denna osäkerhet får vika för ett klart och tydligt lagstadgande. Då nu det lagförslag, som Utskottet framlagt, öfverensstämmer med det Lagberedningen utarbetat och detta blifvit gilladt af rikets Hofrätter, synes mig, att Kammaren redan på denna grund utan tvekan kan antaga Utskottets förslag.” Hasselrot var gammal lantdomare, och talade uppenbarligen av egen praktisk erfarenhet.^ Man kunde tro att denna sista argumentation borde ha vunnit kammarens gehör. Men så blev märkligt nog inte fallet. Man voterade ombifall till utskottsutlåtandet, och detta avslogs med 45 röster mot 34. Man kan inte säga att debatten utföll till utskottets nackdel. Snarast synes den redigaste argumentationen - som var klart och konkret rättspolitisk — ha presterats av anhängarna av utskottsutlåtandet och därmed också av lagberedningens principståndpunkt.Det är därför en rimlig hypotes, att det hårdKarl Hassclrot var av gammal juristsläkt. Han var jurist och slutade sin domarbana som häradshövding i Värends domsaga. Vidare var han livligt politiskt verksam som riksdagsman i liberal och humanitär politisk anda. Sålunda var han initiativtagare till spöstraffets och den allmänna kyrkopliktens avskaffande. Han hade sånär lyckats motionsvägen avskaffa dödsstraffet; en motion av honom häromår 1868 bifölls i II. kam. men föll med en röst i I. kam. 1867-76 var han led. av I. kam. och 1856-58, 1867, 1871 samt 1873 och 1874 ledamot av lagutskottet. NF. De ledande domstolsjuristerna i kammaren, t.ex. von Koch och Hasselrot anslöt sig ju till utskottsutlåtandet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=