55 tro. Derpå behöfva vi ej inlåta oss. Svårigheten ligger här i att afgöra hvilken af två personer, sombåda äro i god tro, skall blifvalidande till följd af ett af annan person begånget brott. Och derom kan det vara, som förhållandet också är, ganska delade meningar. Då jag hade äran vara ledamot i lagberedningen när detta ärende der förekom, har jag ansett mig skyldig att meddela några historiska upplysningar om frågans behandling derstädes. Lagberedningens majoritet —i hvars beslut deltog säkert lagberedningens och jag tror äfven lagkommitténs utmärktaste ledamot Richert - frångick lagkommitténs åsigt hufvudsakligen på grund af de praktiska skäl, somanförts i de utlåtanden, Hofrätterna afgifvit i ärendet. Jag minnes fullkomligt, att i den öfverläggning, som inom beredningen i denna fråga egde rum, man, när det gällde att hvälfva en olycka, påföljden af annans brott, antingen på den bestulna egaren eller den, som i första eller andra hand tillhandlat sig det stulna godset, fann man sig först böra heldre skona den förre eller egaren, ty denne måste ju alltid ovilkorligen anses vara i god tro och fullkomligt oskyldigt hafva drabbats af den hos honom begångna stölden, då åter köparen af det stulna visserligen i det här förutsatta fall måste antagas vara i god tro, men säkert i de flesta fall icke fullständigt är det, oaktadt sådant ej kunnat bevisas. Det var detta skäl somverkade, jemte det att, med de vilkor lagberedningen uppställt, den ansåg oändligen mycket lättare i allmänhet, att undvika affärer med okända eller icke vederhäftiga innehafvare af stulet gods, än att bevara sin lösegendomför rånare eller inbrottstjufvar.” Von Koch framhöll i fortsättningen, att det var nödvändigt ”i den juridiska s.k. politikens intresse” att välja lagberedningens ståndpunkt. Bevarandet av rättstillståndet i landet, underlättandet av upptäckten av brott och behovet av att ”komma åt den talrika klass af tjuvköpare och svikliga pantlånare”, innebar att man måste kasta påföljden på den ibland i god tro varande köparen i stället för den på god tro alltid varande person somblivit berövad sin egendom”. Somsynes var denne ledande liberal och Richert-anhängare starkt engagerad för en oinskränkt vindikationsrätt. Han kunde också upplysa att Richert frånträtt lagkommitténs uppfattning och med sin stora auktoritet stött vindikationsprincipen. Detta förhållande gör det naturligtvis fåfängt att försöka finna en motsättning mellan en konservativ lantmannafalang och en liberal jurist och köpmannaopinion, där den förra skulle drivit en oinskränkt vindikationsrätt i eget gruppintresse, medan den senare skulle representera den från Rabenius till lagkommittén utvecklade nyorienteringen i handelns intresse i riktning mot ett exstinktivt godtrosförvärv. Utvecklingen var, som vi skall få se, långt mer komplicerad än så. Ur debatten framgår allt tydligare att det avgörande argumentet vid denna tid/ör den oinskränkta vindikationsrätten var ”praktiskt”, d.v.s. rättspolitiskt, närmare bestämt kriminalpolitiskt; man underlättade upptäckten av brott och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=