54 Det förefaller inte riktigt klart på vad sätt och i vilken mening en orättvisa skulle föreligga. Svagheten i Nordströms rättsideologiska argumentation är också att han inte förklarar detta. Starkare var då hans rättspolitiska motivering, där han till stöd för godtrosförvärvet åberopade omsättningsintresset. För att framföras av en rättshistoriker, därtill representant för den historiska skolan och utpräglat konservativ i sin politiska uppfattning förefaller onekligen Nordströms argumentation överraskande. Han hade i likhet med Rabenius missförstått 1734 års lag, vars kasuistik han tolkade filologiskt, alltså rättsdogmatiskt, och därför letts in på en i historiskt hänseende felaktig tankegång. Hans argumentation är ett belysande exempel på de svårigheter, som en dåtida jurist arbetande med begreppsjuridisk metod kunde ställas inför, då han skulle tolka äldre kasuistik. Först ledde honom begreppsanalysen vilse, sedan förde han in en laganalogi med HB 11:4 och 12:4. Tanken var där att då den vindicerande ägaren i en konflikt om anförtrott förskingrat gods tillerkänts en lösningsrätt gentemot tredje man, så borde ägaren i en konflikt om stulet gods i rättvisans namn också ha en sådan lösningsrätt. Att han därmed passerade gränsen mellan en lagtolkning och en rättspolitisk argumentation de lege ferenda tycks han inte ha uppfattat. Hans misstag var detsamma som Göta hovrätt begått i rättsfallen 1854—1855, nämligen att tolka äldre kasuistik ohistoriskt. Ty HB 11:4 (12:4) och MB 49:2 (SP 16:5) hade helt olika utgångspunkter. I det förra fallet hade ägaren ursprungligen ingen vindikationsrätt alls, i det andra tredje man ingen möjlighet till godtrosförvärv. Förhållandet blir begripligare vid ett studium av hans arbete om den svenska statsförfattningens historia. I detta framstår han oförtydbart som starkare i dogmatiken än i den historiska förståelsen för utvecklingen. Intressant nog nöjde han sig inte med sin dogmatiska motivering, vilken borde ha räckt, omden var riktig, utan åberopade också handelslivets behov av säkerhet i omsättningen. Alldeles säker på tyngden i sin lagtolkning måtte han inte ha varit när han tillgrep rättspolitiska argument. Till försvar för ägarens vindikationsrätt framträdde Nils von Koch^ med ett ur historisk synpunkt särskilt viktigt yttrande, vari han bl.a. anförde: ”Jag har egentligen begärt ordet i anledning af den förste talarens yttrande, deri han sökte ett stöd för riktigheten af den åsigt, han omfattade, uti den omständigheten att samma åsigt funnit erkännande inomlagkomitéen. Såsom bekant är, öfverensstämmer deremot den mening. Utskottet här omfattat, med lagberedningens förslag. Redan det, att två sådana auktoriteter, äfven om den förre skulle erkännas större än den senare, stå emot hvarandra i denna fråga, visar att densamma ej företer ringa svårigheter vid sin lösning. Det är visserligen ej svårt, hvarken för jurister eller icke jurister, att afgöra dylika frågor emellan två personer, af hvilka den ena är i god tro men den andra icke är i god ^ Alltså ingen mindre än den liberale förgrundsgestalten och f.d. justitiekanslern Nils von Koch, en nära vän och medarbetare till Johan Gabriel Richert, se SBL 21, 1975-1977, s. 427 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=