52 Debatten i I.kammaren fortsattes av den berömde rättshistorikern, riksarkivarienJohan Jakob Nordström.^ Han anförde: "Som den rättsfråga, Lag-Utskottet i nu föredragna betänkande sökt lösa, är för den allmänna samfärdseln inom landet af särdeles stor betydelse torde en omständligare pröfning av förslaget desto heldre ursäktas, som olika tolkning af nu gällande stadganden i ämnet stundom förekommit, och Utskottet vill till efterrättelse införa nya grundsatser”.^ Efter en omständlig redogörelse för de institut som berördes av vindikationsproblemet med härtill hörande terminologi - Nordströmvar pedagogisk i överkant -fortsattes med följande: ”För att nu öfvergå till det, somutgör hufvudpunkten i Lag-Utskottets förslag, eller det fall, då egaren genom olofligt tillgrepp, föröfvadt af annan än innehafvaren mistat gods och vill genomklander få det åter in specie, synes det mig vara nödigt, att först taga i betraktande hvad nu gällande lag härom stadgar. Hithörande stadganden återfunnos tillförene i Missgernings-balken kap. 49 och förekomma nu, oförändrade, i 5 mom. 16 § af Förordningen den 16 Februari 1864 omnya strafflagens införande. Man finner der: a) att, omgods, som stulet är, klandras, och innehafvaren säger sig hafva köpt godset, han är berättigad att i föreskrifven ordning söka genom fångesman eller vittnen visa sin rätt, d.v.s. sitt laga fång, b) att, om han lyckas deruti, han skall vara ”saklös”, och den, somfånget ledes till, uti innehafvarens ställe svara, c) att, omhan icke lyckas deruti, han skall göra sig urtjufva med sjelf sins ed, derest domaren så skäligt pröfvar, och d) att, om han med vittnen kan visa sig hafva redligen köpt godset, ehuru han ej kan framskaffa sin fångesman, han skall vara ”saklös”. Uppenbart är således, att faktiskt innehaf af något en annan tillhörigt, denne genombrott afhändt gods, ännu ej af lagen anses bevisa, att innehafvaren i afseende å sin besittning saknar god tro. Lagen uppgifver tvärtom, huruledes han må styrka denna sin goda tro och göra sig ”saklös”. Man igenfinner här tillämpningen af en gammal, för rättssäkerheten högst vigtig regel: ”praesumitur ignorantia, donee probetur scientia”. Hvad betyder då nu detta, två gånger i berörde paragraf begagnade, vid rättsskipningen olika tolkade uttryck: ”vare saklös”? Roten till saklös är ordet ^ Johan Jakob Nordströmvar född i Finland 1802, där han i början av sin karriär verkade som rättsvetenskapsman. Hans arbete: ”Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia” (18391840) var med rätta beundrat för lärdom och skärpa. 1834 blev han professor i Helsingfors i folkoch statsrätt samt nationalekonomi. 1846 kallades han till riksarkivarie i Sverige. Hans emigration väckte stor politisk uppståndelse i Finland och beklagades på olika håll där. Han tillhörde den historiska skolan och var utpräglat konservativ till sin politiska åskådning. I riksdagen hade han stort inflytande. Under en period ansågs han nära nog behärska prästeståndet. Han var ledamot av I. kammaren 1867-1874. Han avled 1874. Se S. Lindman. Jfr ang. Nordström som historiker J. E. Almquist, s. 48 f. I. kam. prot. den 12 mars 1873, s. 386. Då intet annat angives är kursiveringarna i citaten ur riksdagshandlingarna gjorda av mig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=