51 beredningens förslag somgrundval. Till lagberedningens ståndpunkt i vindikationsfrågan hade nämligen - somutskottet upplyste — samtliga rikets hovrätter anslutit sig i sina remissyttranden. Utskottet underströk särskilt att det inhämtat ”att de mest skiljaktiga åsikter göra sig gällande ej blott i underrätterna utan även i överdomstolarna och att till och med i högsta instans åsikterna inte alltid varit enhälliga”. Mot utlåtandet reserverade sig Carl Mörner, som av rättspolitiska skäl ville ha en starkare vindikationsrätt än vad utskottet föreslagit. Den motsatta ståndpunkten företräddes av förstakammarledamoten Olof Sundell.^ Denne inledde också debatten i första kammaren på följande sätt; ”Jag har trott mig kunna antaga att för rättstillståndet icke skulle blifva så alldeles väl sörjdt om sedan en person genomolofligt tillgrepp bemäktigat sig en sak och gerningsmannen, jemte det honom ådömts straff, tillika ålagts ersätta skadan, om, säger jag, den sommistat egendomen skulle äfven derefter ega rätt att taga det stulna åter utan lösen från tredje, fjerde eller femte man, sompå god tro och mot fullt värde detsamma åtkommit. Jag har svårt att finna, hvarföre en man, somi brottet icke deltagit eller dertill varit i någon mån vållande skulle kännas skyldig att så väsendtligt upprätta skadan, som fallet blifver om han förpligtas att gifva saken till egaren åter ut utan lösen. Jag medgifver visserligen, att gerningsmannen ytterst sällan har förmåga att godtgöra den skada som skett, men derföre bör väl icke denna skyldighet hvälfvas på annan. Jag medgifver också gerna, att många skäl tala för Utskottets förslag, somär detsamma som Lagberedningens, men jag har dock ansett Lagkomitténs förslag i detta afseende vara bättre och har också derföre för min del omfattat detsamma. Sundells argumentation var alltså rättsideologisk. Han anförde ett rättfärdighetsargument till stöd för lagkommitténs ståndpunkt, och följde därvid samma rättvisemotivering, somlagkommittén byggt på. Här stod alltså mot varandra tvenne skilda argumentationsmetoder: en rättspolitisk (Ola Andersson) och en rättsideologisk (Sundeil). Som vi skall få se, var detta sätt att debattera på skilda plan genomgående i debatten i riksdagen liksom- med ett viktigt undantag- vid 1884 års nordiska juristmöte. Intressant är att företrädarna för de olika ståndpunkterna i vindikationsfrågan inte märkte att de talade förbi varandra. Det var ju meningslöst att bemöta rättspolitiska argument med rättsideologiska och vice versa på annat sätt än genomatt förklara att den ena motivkategorin var av större relevans än den andra och därför borde tillerkännas avgörande betydelse. Men detta uppfattade man inte vid denna tid, vilket ger den svenska 1800-talsdebatten i riksdagen i vindikationsfrågan ett speciellt idéhistoriskt intresse. ” 4 ^ I. kam. prot. den 12 mars 1873. '' Sundell anslöt sig i fortsättningen av sitt debattinlägg till LK:s uttalande att det vore orättvist att ålägga köparen att underrätta sig ominnehavarens åtkomst.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=