KAPITEL II Vindikationsfrågan inför riksdagen åren 1873-1876 1. Riksdagsbehandlingen år 1873 Man kunde tro att genom HD:s domar rättsfrågan vid vindikation av stulet gods blivit avgjord med sådan auktoritet, att debatten tynade bort. Så blev emellertid icke fallet. En orsak var att man vid mitten av 1800-talet ännu icke nått fram till att uppfatta HD:s domar sombindande prejudikat. En annan var att uppfattningarna i frågan fortfarande bröt sig så starkt i underrätter och hovrätter, att den ansågs icke vara slutgiltigt avgjord. Den blev tvärtomföremål för mycket livlig debatt såväl vid riksdagarna åren 1873-1876 somvid det femte nordiska juristmötet år 1884. Debattens omfattning och intensitet säger åtskilligt om hur viktig frågan ansågs vara. Det upprepas också gång på gång i mångfalden av debattinlägg, att frågan var av central teoretisk karaktär och stor praktisk betydelse. Detta förhållande anfördes ofta direkt somargument för ett avgörande i lagstiftningsform. Vindikationsproblemet blev första gången ett riksdagsärende genomen motion i andra kammaren år 1873 av en av lantmannapartiets ledande personligheter, Ola Andersson. Han föreslog ”sådan ändring i promulgationsförordningen 16:5 till 1864 års strafflag, vilket stadgande allenast upprepade MB 49:2, att Lagberedningens förslag i dess utkast till HBi 1:19 genomfördes”.* Han motiverade förslaget med att det vore angeläget att skärpa uppmärksamheten hos köpare. Var och en borde se noga till med vem han inlät sig i handel. I motionen framfördes en typisk rättspolitisk motivering - det gällde att bekämpa stöld och häleri genomatt förstärka ägarens vindikationsrätt. Lagutskottet^ anslöt sig till motionens principyrkande, d.v.s. upptog lagberedningens förslag (1850), men föreslog ett års hävd i stället för tre. Det kan antagas ha fallit sig naturligt för utskottet att söka finna en kompromiss med lag- ' II. kam. mot. nr. 171, 1873. Ola Andersson var redan 1873 en av lantmannapartiets ledande representanter i II. kammaren. Han var initiativtagare till Sveriges första folkhögskola (1868) och spelade i riksdagen en framstående roll i såväl konstitutionellasomförsvars- och utbildningsfrågor. Han gjorde också fram till dess han lämnade riksdagen 1883 en mångfald insatser i jordbruksfrågor, med vilka han - såsomursprungligen bonde - var väl förtrogen. Se SBL 1, 1918, s. 707 ff. ^ Lagutskottets utlåtande 1873:10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=