47 Mera anmärkningsvärd var majoritetens motivering för sin ståndpunkt. Den uttalade att ”emedan lagen i 49 kap. MB rörande köpares skyldighet att utan lösen återställa bevisligen stulet gods, endast omförmäler de händelser, då någon köpt det han vet stulet vara, eller något av den sommisstänkt är, eller då man ej till det köpta kan visa laga fång, men däremot i samma kapitel föreskriver, att den köpare är saklös, som genomframhävande av fångesman eller genom vittnen förmår visa, att han det stulna sig redeligen tillhandlat, ty enär Nilsson med vittnen styrkt, att han i god tro på allmän marknad köpt ifrågaställda Svensson tillhöriga men frånstulna hästen (resp. det Nils Larsson frånstulna hästkreatur) finner Hovrätten i förmåga av ovan åberopade lagrum, Svensson icke vara berättigad, att på sätt underrätten tillåtit, samma häst utan lösen behålla; dock somlagen i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 HB angående olovlig försäljning av lånt eller förtrott gods, stadgade, att köparen, omhan än varit i god tro, är pliktig att giva godset till ägaren åter emot lösen, samt köpare av det, somstulet är, icke rimligen kunde äga bättre rätt än den somlånt eller förtrott gods sig tillhandlat; alltså prövar Hovrätten rättvist att med ändring av underrättens beslut, ålägga Svensson att genast antingen till Nilsson återställa ifrågavarande häst och därvid tillika utgiva ersättningför den förlust, somNilsson lidit genom saknaden av hästen under den tid, den, efter köpet, varit i Svenssons hand, enligt bestämmelse av tre gode män, eller ock, därest Svensson vill hästen behålla, till Nilsson erlägga lösen med det belopp, varför han hästen inköpt eller 100 rdr hk med ränta från den dag, Svensson hästen av Nilsson återfick. I det andra målet somgällde förvärv genombyte, och somhär mera ingående refererats, var Hovrättens motivering likalydande så när som på den anpassning, som måste göras i utslagets text med hänsyn till andra namn och annan förvärvstitel. I båda målen gick ägarna till de stulna hästarna vidare till Högsta domstolen. Detta måtte icke ha skett samtidigt, ty i bytesfallet föll HD:s avgörande den 24 februari 1854 medan det dröjde ända till den 20 september 1855 innan HD:s domgavs i det fall, där godset förvärvats genomköp. Den ursprunglige käranden i fallet, Nils Larsson, åberopade i sin ansökan omändring av hovrättsdomen sin styrkta äganderätt, påstod att MB 49:2 blott gällde det kriminella ansvaret och åberopade därtill Rahms votumi hovrätten. Han gjorde också ett försök att ifrågasätta ärligheten i Hans Magnussons förvärv. Mina kursiveringar; Jag redovisar de båda fallen med utgångspunkt från bytesfallet i häradsrätten, från köpfallet i hovrätten och återigen från bytesfallet i HD. Förfarandet beror på att jag velat betona hur självklart det syntes hovrätten att vederlagsprincipen skulle tillämpas vid lösen. 1 de av hovrätten åberopade lagrummen HB 11:4 och 12:4 för att lösen skulle utgå sades nämligen ingenting omhur lösenbeloppet skulle bestämmas. Som jag i annat sammanhang visat, se E. Anners, Hand wahre Hand, s. 359, hade vederlagsprincipen av ålder tillämpats vid användandet av dessa lagrum och i den praxis, somföregick dem. ” 58
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=