46 som så länge hävdats av en meningsriktning inomden juridiska debatten i frågan, att de antingen skulle återfå hästarna eller också ersättning för deras fulla värde samt för den tid de mist hästarna. Hovrätten biföll deras yrkanden på det sättet att de antingen skulle återfå hästarna eller lösen jämte ersättning för beräknad förlust genom mistandet av de till respektive ägare återlämnade hästarna. Denna ersättning skulle utgå genomatt ränta beräknades på köpeskillingen i köpfallet respektive värdet av den i byte givna hästen i bytesfallet. Men hovrätten följde inte i det senare fallet ägarens värdering av hästen - 100 rdr banco - utan häradsnämndens, 80 rdr banco. Mellanavgiften tog man inte hänsyn till. Möjligen skymtar här en kompromisslösning, genomatt värdet sattes något lägre än vad förvärvaren yrkat. I båda fallen blev det skiljaktiga vota i hovrätten. Bakom dess utslag stod tre ledamöter, medan en ville precisera sin ståndpunkt närmare, och en annan icke ansåg sig kunna bifalla ändringsyrkandena. Den förstnämnde (Stridbeck) yttrade att ”då i 49:2 MB stadgades, att den innehafvare av stulet gods, somgitte framhafva fångesmannen eller med vittnen visa ärlig åtkomst, skulle vara saklös, och godsets utgifuande ej voreföreskrifvet i annan händeis än då laga fång ej kunde visas-, samt Hans Magnusson styrkt att han genom ärligt byte bekommit hästen, således ägde rätt att den behålla, vore Nils Larsson skyldig att till Hans Magnusson kreaturet återställa och för mistningen gifva ersättning på sätt pluraliteten stadgat”. Stridbeck försökte sig alltså på en e silentio-tolkning- ett typiskt exempel på hur farligt det kunde vara att utan hänsyn till den historiska bakgrunden till ett kasuistiskt stadgande i 1734 års lag tillämpa en sådan tolkningsmetod. Den riktiga tolkningen gav ledamoten Rahm, somyttrade att ”då Hans Magnusson ej gittat, såsom49:2 MB innehåller, framhafva sin fångesman, eller med vittnen leda ansvarigheten från sig på annan befintlig person, kunde Hans Magnussons ändringssökande ej bifallas”. Att detta just var tanken i 1734 års lag hade alltså Rahmuppfattat men tydligen icke lyckats övertyga sina kollegor om. Den vidlyftiga och av juristerna säkerligen välkända debatten kring innebörden av termen saklös, som pågått åren närmast före rättsfallets avgörande, hade förmodligen också bidragit till att undanskymma den rätta innebörden av MB49:2. Till saken hör även att det i utlåtandena om en ny lagstiftning i frågan framträtt en tydlig tendens i Göta hovrätt att acceptera godtrosförvärv. Året före stölden och rättegången inför häradsrätten hade emellertid majoriteten av de jurister, somyttrade sig i Älvsborgs län i rundfrågan omvindikationsrätten till stulet gods, tolkat saklös i MB 49:2 somfrihet endast från kriminellt ansvar. I den lokala juristopinionen hade alltså den oinskränkta vindikationsrättet ett starkt fäste. I hovrättens utslag fastställdes lösen i det ena fallet efter vederlags- och i det andra efter värdeprincipen. Detta berodde uppenbarligen på att förvärv'et i det förra fallet skedde genomköp och i det senare genombyte.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=