45 Nils Larsson fick nu med Hans Magnussons medgivande och borgen av två personer för hästens värde och Hans Magnusson möjligen tillkommande annan ersättning återtaga hästen. Som synes var detta den klassiska konfliktsituation mellan vindicerande ägare och godtroende förvärvare av stulet gods, som alltsedan den tidiga medeltiden föranlett så mycket juridiskt huvudbry. Ställd inför Hans Magnussons starka bevisning om redligt förvärv avstod Greiffe från sin talan om ansvar å denne. Målet blev därmed endast en civil¬ process om rätten till hästen. Som ombud för ägaren yrkade Greiffe då att Hans Magnusson, eftersom han ej kunnat förevisa sin fångesman, måtte frånkännas all rätt till lösen för hästen eller annan ersättning. Ägaren Nils Larsson krävde därtill ersättning för den tid hästen varit ur hans besittning och alltså ej kunnat utnyttjas. Därmed var man framme vid frågan om den rätta tolkningen av MB 49:2. Hans Magnusson, som fått erlägga ”dryg ersättning” till sina vittnen krävde att då han enligt MB 49:2 med vittnen styrkt ärligt och öppet köp på marknaden från en ej misstänkt person, så borde han vara ”saklös, således ock skadeslös”. Därför borde han ej vara skyldig att återlämna hästen annorlunda än mot fulla värdet av vad han utgivit jämte ersättning för den tid, den i byte givna hästen kunde komma att vara ur hans besittning. Häradsrätten frikände i sitt utslag den 14 oktober 1852 Magnusson från ansvar och dömde att då Larsson styrkt sig vara ägare till hästen och med ed bekräftat att hästen blivit honom frånstulen, berättigades han att utan lösen be¬ hålla den. Somframgått av referatet ovan hade ju Larsson redan fått tillbaka hästen mot borgen för eventuellt godkända anspråk från Magnussons sida. På samma sätt dömde häradsrätten i det andra samtidigt handlagda målet, där den stulna hästen förvärvats genomköp. Uppenbarligen tolkade häradsrätten MB 49:2 så att en godtroende förvårvare väl vore fri från kriminellt ansvar men skulle vara skyldig att utan ersättning lämna ifrån sig det stulna godset till ägaren. Förvärvarna besvärade sig i Göta hovrätt, somi samtidigt avgivna utslag den 11 april 1853 förpliktade ägarna att genast antingen till förvärvarna återställa hästarna jämte ersättning för den förlust dessa lidit genom avsaknaden av djuren eller därest de ville behålla hästarna, utge lösen, i köpfallet med köpeskillingen 100 riksdaler banco jämte ränta från den dag förvärvarna lämnat hästen från sig, och i bytesfallet med hästens värde 80 riksdaler banco jämte på samma sätt beräknad ränta. Vota i hovrätten är av stort intresse. Båda förvärvarna åberopade nämligen MB 49:2 och krävde med tillämpande av den tolkning av termen skadeslös. sedlar från år 1789. De föll efterhand i kurs mot mynt och riksbankssedlar. Vid realisationen (=devalveringen) 1834 sattes 1 riksdaler riksgälds till V4 riksdaler banco.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=