44 Båda fallen hade en för tiden karakteristisk bakgrund, nämligen den höga frekvensen av häststölder. Enligt mångfaldiga vittnesbörd var denna kriminalitet en veritabel landsplåga, som ofta ledde till vindikationstvister genom att professionella tjuvband stal hästar på bete och sedan snabbt sålde dem på marknader i närheten av stöldplatsen. I de här aktuella fallen hade hästtjuvar, verksamma i Västergötland liksom i Bohuslän - tjuvbandets verksamhetsområde sträckte sig ända till Christiania - stulit hästarna på natten ute på bete och nästa dag prånglat ut dempå marknad. I det första fallet hade en arrendator Nils Larsson under Böö gård i Örgryte socken klockan 4 på morgonen den 10 juni 1852 upptäckt att hans häst var stulen, och med hjälp av en ”Gevaldiger” — alltså en dåtida polisman - hade hans son redan nästa dag påträffat hästen i besittning av hemmansägaren Hans Magnusson. Denne hade då nyss bytt till sig hästen, men lämnade den godvilligt tillbaka till Nils Larsson. Landsfiskalen T. C. Greiffe instämde sedan Magnusson till Säfvedals häradssommarting 1852 med yrkande om straffrättsligt ansvar för förvärvet samt att hästen skulle återställas till ägaren utan lösen. Hans Magnusson bestred både åtalet och kravet att han skulle utlämna hästen utan lösen. Han hade vid öppen och ärlig handel på marknaden bytt till sig hästen av en välklädd person, som han ej haft anledning misstänka. Han fordrade därför att antingen få behålla hästen eller få ersättning för dess värde med 100 rdr banco jämte ersättning för dess skötsel. Av häradsrättens dom framgår att målet utreddes mycket noga. Först fick hästens ägare både med ed och två vittnen styrka sin äganderätt. Hästens värde bestämdes därvid av nämnden till 80 rdr banco. På svarandens sida hördes såsomvittnen först lands- och stadsfiskalen Röhman i Vänersborg, somintygade att vittnet i anledning av andra häststölder i Vänersborg haft noga uppsikt på marknader över hästhandeln och att Hans Magnusson, som var känd såsom redbar och välfrejdad, bytt till sig hästen av en person med redbart utseende. Röhman hade aldrig förr sett denne, och hade ej haft anledning att misstänka honom. Röhman hade samtalat med de personer, som bytt bort hästen, och funnit demsnyggt klädda och haft ärligt utseende. De hade också gått öppet tillväga. Ett annat vittne intygade att han tillsammans med flera andra personer, däribland Röhman, varit närvarande då Hans Magnusson på marknaden i Vänersborg på öppen gata bytt till sig hästen i fråga ”mot ett rödaktigt stokreatur” och 15 rdr riksgälds i mellanavgift av ”en välklädd person med ärligt utseende, med rödlätt ansikte och ljust hår, somhaft två andra personer i sitt sällskap”."'^ Detta förhållande omvittnas på ett mycket åskådligt sätt av de mänga talesmän för den oinskränkta vindikationsrätten, somframträdde i riksdagsbehandlingen av frågan under åren 1873 till 1886. Särskilt de som yttrade sig på bondebefolkningens vägnar bör ha vetat vad de talade om. Se t.ex. nedan s. 86. Riksgälds var en valuta, som ursprungligen tillkommit genomriksgäldskontorets s.k. kredit-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=