43 Men den folkliga uppfattningen var med all sannolikhet - efter århundradens tillämpning inom domstolarna av reglerna om urtjuvagörelse och oinskränkt vindikationsrätt i först medeltidslagarna och sedan 1734 ärs lag - att det var självklart att rätter ägare skulle ha sitt äter utan lösen. Somjag i annat sammanhang försökt visa, var detta den naturliga uppfattningen inom det medeltida bondesamhället, där skyddet av bestående äganderätt var långt viktigare än hänsynen till omsättningslivets behov av skydd för godtrosförvärvet.^'* Eftersomman i Sverige ännu vid mitten av 1800-talet levde i ett typiskt bondesamhälle, är det alltså ytterligare skäl att antaga att en bred folklig opinion fann rätter ägares oinskränkta vindikationsrätt till stulet gods självklar pä grund av regelns starka traditionella och rättspolitiska förankring - och detta alldeles oavsett vad en grupp rättsvetenskapsmän och domstolsjurister kunde hävda. Förmodligen kände den stora allmänheten inte heller nämnvärt till den åskådning om det exstinktiva godtrosförvärvets primat, som börjat växa fram såsomuttryck för ett rörligare samhälles behov av skydd för handelsintresset. 8. HD:s avgörande prejudikat 1854 och 1855 Den oklara situationen beträffande vindikationen av stulet gods, som alltså främst berodde på den splittrade juristopinionen, kom emellertid i ett nytt läge genomtvå mycket betydelsefulla utslag av Flögsta domstolen. Rättsfallen gällde i båda fallen stulna hästar, till på köpet stulna samma natt den 10 juni 1852, och dagen därpå avyttrade på marknaden i Vänersborg, i det ena fallet genomköp, i det andra genombyte. Hästarnas ägare fick taga tillbaka de stulna djuren under rättegångarna, som till att börja med gällde ansvar för stöld. Åklagaren frånträdde emellertid i båda fallen sin ansvarstalan, då han icke ville ifrågasätta svarandenas goda tro. I de båda civilprocesser, som från detta utgångsläge utvecklade sig, yrkade ägarna att återfå hästarna utan lösen, medan förvärvarna krävde antingen hästarna åter eller ersättning för hästarnas värde jämte för kostnaderna för utfördring och skötsel under den tid hästarna varit i förvärvarnas besittning. Det intressantaste rättsfallet är givetvis det, somförst, d.v.s. den 24 februari 1854, avgjordes i HD. Därmed hade HD givit ett avgörande prejudikat, som komatt bli förebild även för det år 1855 avdömda rättsfallet. E. Anners, Äganderätt, s. 32 ff. Rättsfallen är summariskt redovisade både i prejudikatsamlingar och i litteraturen. De ursprungliga referaten av dem finns i JA, Schmidt, XXVII-XXVIII, 1854—55, s. 284 och J. H. Backman, Ny Lag-Samling, Häft 8, 1860 s. 219. I riksarkivet återfinns akterna i målen. Tidigare har icke arkivmaterialet beträffande rättsfallen undersökts. De författare, som behandlat demsom primärkällor, nämligen C. Björling, K. Benckert och B. Hasselrot (B. Hasselrot, Juridiska skrifter, s. 22 ff.) har stannat vid att behandla fallen på grundval av de tryckta källorna. Men eftersom det'a utgörs av summariska referat får man inte en tillräckligt djupgående bild av målens behandliiig i Göta hovrätt, där särskilt ledamoten Rahms votumär intressant och illustrativt för splittringen inom juristopinionen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=