42 siska problemet vid konflikten mellan den förbittrade vindicerande ägaren, som känner igen sin stulna, hemuppfödda häst och den inför hotet att förlora hästen lika förbittrade köparen, som i god tro köpt hästen på en marknad, ha förändrats så mycket alltsedan medeltiden. Ännu vid 1800-talets mitt var förhållandena i Sverige så trånga, kommunikationerna så svagt utvecklade och den lokala isoleringen så stor att publiciteten kring stölder på det hela taget var lika låg eller obefintlig somunder tidigare århundraden. Det hände säkerligen tämligen ofta att stulet gods, särskilt hästar och nötkreatur, förvärvades i god tro på marknad och sedan vindicerades av rätter ägare. Vi har sett hur splittrad juristopinionen var. Frågan blir, somsagt, hur såg allmänheten på saken. Till att börja med kan man konstatera, att det finns åtskilliga uttalanden från juridiska instanser omden oinskränkta vindikationsrättens starka förankring i folkmeningen, men ej något motsvarande uttalande om det exstinktiva godtrosförvärvets ställning inomden folkliga opinionen.^* Detta är också i själva verket ganska naturligt. Alltsedan landskapslagarnas liksom lands- och stadslagarnas tid hade den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods varit klart fastslagen i lag (jämte doktrin) somkonsekvent tillämpats i praxis fram till antagandet av 1734 års lag. Som ovan påpekats torde den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods därför ha betraktats som så självklar att lagstiftaren vid utformandet av MB 49:1 och 49:2 stillatigande utgick från denna vindikationsrätt utan att man upplevde något behov av förtydliganden gentemot tolkningar i annan riktning.®^ De äldsta kommentatorerna till 1734 års lag uppfattade också regeln så; något behov av uttydanden av MB 49:2 fanns inte i deras ögon.^^ Det är vidare uppenbart att det exstinktiva godtrosförvärvet i Sverige ursprungligen var en skrivbordskonstruktion från doktrinens sida med rötter i naturrättslig åskådning. Upphovsmannen till konstruktionen, Rabenius, argumenterade emellertid så skickligt att han vann anhängare bland andra rättsvetenskapsmän och argumentationen för godtrosförvärvet började också anammas inom domstolarna. När så ett starkt inflytande från liberalismens marknadsideologi, APL och Code Civil gjorde sig gällande inom Lagkommittén och Högsta domstolen blev juristopinionen än mer splittrad. Lagberedningen försökte sig ju också på en kompromiss, som i det läget måste bli mycket invecklad. Se uttalanden av Skånska hovrätten, lagberedningen och årsmötet i Juridiska Föreningen, återgivna ovan. Påståendet omvindikationsrättens folkliga förankring framfördes ännu i riksdagsdebatterna och NordiskaJuristmötets förhandlingar på 1870-talet. Exempel finns på att den romerska treårshävden upptagits i lagförslag under 1600-talet - nämligen i Karl IX;s och det Rosengrenska. Men det är typiskt att detta icke skulle gälla egendom, somavhänts ägaren genomstöld eller rån. Som E. Estlander, (s. 264 f.) påpekat framfördes år 1696 till lagkommissionen ett förslag från ”Justitie Betiente uti Gottlandh” om införande av löseninvändning för godtroende tredje man vid klander av stulet gods. Men formuleringarna visar oförtydbart att förslagsställarna visste med sig att deras förslag stred mot av ålder gällande rätt. Se ovan s. 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=