41 stöd, men som kunde te sig tillfredsställande vid en tolkning de lege ferenda snarare än de lege lata. I Alvsborgs läns avdelning omfattade majoriteten uppfattningen att ”saklös i omförmälde § betydde fri från ansvar och skadeslös”. Man menade härmed frihet från kriminellt ansvar. En minoritet med borgmästaren Hasselrot i spetsen ansåg däremot ordet saklös ”betyda fri från all påföljd af saken, och således icke allenast fri från ansvar, utan ock berättigad att det ifrågakomna stulna behålla”. Majoriteten inom Linköpings läns avdelning var av den meningen att ”ordet saklös, såsom detta ord förekommer i det åberopade lagens rum, icke kan gålla vidsträcktare än ifråga om straffpåföljden av innehafvandet af stulet gods”. Dårför ansåg avdelningen att ”på bägge de ställen der ordet saklös i lagparagraphen förekommer har lagstiftaren synbarligen endast velat med samma ord uttrycka att innehafvaren bör vara för vidare tilltal fri, utan att något derigenombestämmes öfver hans rätt till godset”. Mot denna — historiskt helt korrekta tolkning — opponerade sig två minoriteter. Den ena ansåg att under saklös ”jemväl skulle begripas den civila påföljden att ej behöfva gifva det klandrade godset ut; andra åter förmente, att ägaren alltid och under hvilka förhållanden som helst hade rätt att stulet gods utan lösen återtaga”. Inomde olika avdelningarna hade alltså yppats en rik flora av skilda åsikter, från bestämda anhängare av en oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods över en förmedlande åsiktsriktning företrädande idén om lösningsrätt för ägaren och slutligen till energiska representanter för tanken att exstinktivt godtrosförvärv skulle tillämpas utan rätt för ägaren att göra gällande några somhelst anspråk. Så blev också den resolution som antogs vid årsmötets debatt i frågan högst salomonisk. Man nöjde sig med att sammanfattningsvis referera vad företrädare för de olika meningsriktningarna ansåg utan att uttala ett förord för vare sig den ena eller andra meningen. Anmärkningsvärt är dock att man avslutade ett expressivt referat av argumenten för den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods med det från motsidan synbarligen icke bestridda uttalandet att ”denna åsikt” — d.v.s. att ägaren alltid hade rätt att taga godset åter utan lösen — ”hade i praxis gjort sig gållande, vore äfven i de äldre lagarne uttryckt och hos allmänheten oförändrad” Detta sistnämnda uttalande ger anledning till frågan om man med någon grad av säkerhet kan uttala sig omden stora allmänhetens syn på vindikationsproblemet, som i ett fortfarande så typiskt bondesamhälle som det svenska onekligen var av påtaglig praktisk betydelse. I själva verket kan inte det klasJfr. C. Björling, s. 15C. Björling anser att anhängarna av godtrosförvärvet var i majoritet under debatten i Juridiska Föreningen. Som framgår av ovan givna detaljerade referat är en sådan slutsats felaktig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=