40 I ”Central-Afdelningens” yttrande framlades en tämligen vidlyftig utredning, där man först redovisade Schrevelius argumentation till förmån för den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods, vilken bl.a. byggde på ”att termen saklös endast betydde frihet från kriminellt ansvar”. Vidare återgavs lagkommitténs och lagberedningens förslag, och särskilt uppehöll man sig vid lagberedningens yttrande om allmänhetens föreställning om vindikationsrätten till stulet gods, vilket refererades sålunda: ”att allmänheten äfven hyser den föreställning, att ägaren är berättigad återtaga honomolofligen frånhändt gods hvar det finnes, synes deraf, att köpare af sådant gods merendels godvilligt utgifva det utan ersättningsanspråk”. Å andra sidan anfördes en tolkning av MB 49:1 och 49:2, som tydligt har sitt ursprung i Rabenius argumentation, vilken ledde till slutsatsen att ”saklös” innebar frihet både från kriminellt ansvar och från skyldighet att utge godset. Det är ganska naturligt att man i debatten sökte stöd för respektive uppfattningar i doktrinen liksom i de samtida lagförslagen. Av referaten i Juridiska Föreningens Tidskrift får man snarast det intrycket att man inomcentralavdelningen hade störst sympati för den oinskränkta vindikationsrätten. Inomavdelningen i Uppsala län yppades helt olika meningar: ”efter den ena åsigten skulle den sistnämnde” (d.v.s. förvärvaren) ”ej ens vara förpligtad ifrån sig lämna saken, om ock full ersättning för densamma honom erbjöds; efter den andra skulle sådan restitution ske emot ersättning för sakens värde”. Uppsalaavdelningens yttrande är såtillvida intressant som det är ett av de få exempel vi överhuvudtaget har i rättshistorien på att lösebeloppet ansetts böra bestämmas till sakens värde. Inom Skaraborgs läns avdelning var däremot majoriteten klart för en extensiv tolkning av ordet ”saklös”. Detta borde ”tydas så vidsträckt, att all fråga ej blott om ansvar, utan äfven omskyldighet till det stulnas återgifvande borde förfalla”. Inomdenna avdelning var man alltså anhängare av godtrosförvärv till stulet gods. Västerbottens läns avdelning åter ställde sig på en något annan ståndpunkt. Väl ansåg man att en redlig fångesman till stulet gods skulle vara saklös ”i den vidsträcktare mening, att han icke allenast är fri från allt kriminellt ansvar”. Men denna ”vidsträcktare mening” innebar att han hade rätt till ersättning för godset, när han måste avstå det vid klander från rätte ägares sida. Avdelningen tog vidare upp det fall, som knappast alls diskuterats tidigare eller avgjorts i praxis, men sompå grund av den fortfarande gällande legala bevisvärderingen ingalunda var opraktiskt. Om någon ej hade full bevisning för redligt köp med två vittnen utan endast kunde förete ett vittne härpå skulle termen saklös tolkas i ”den inskränkta betydelse, att han väl befrias från allt ansvar, men däremot icke äger något giltigt anspråk på ersättning för godset”. Som synes möter i denna avdelnings yttrande en tydligen av rättvisebedömanden motiverad kompromisslösning, för vilken det i lagen ej fanns något
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=