39 pet, eljest förlorade han sin talan. Man försökte alltså introducera den romerska treårshävden. Skulle godset ha förvärvats i god tro på offentlig auktion, marknad, torg o.s.v., nedsjönk vindikationsrätten till en lösningsrätt, enligt vederlagsprincipen, somockså skulle utövas inomen preskriptionstid av tre år. Med dessa regler ansåg man sig tydligen ha balanserat å ena sidan hänsynen till de kriminalpolitiska argumenten och å den andra hänsynen till omsättningsintresset. För alla andra fall än stöld (och rån) ansåg man sig då kunna gå ett steg längre i den av HDanvisade riktningen. Somhuvudregel för dessa föreslogs lösningsrätt för ägaren inomett år efter det godset komi köparens hand; vid förvärv i god tro på offentlig auktion, torg, marknad o.s.v. var exstinktionen ovillkorlig: förvärvaren ägde rätt ”att det gods behålla, der han det på god tro i handom fått”. 48 7. Juristopinion och allmän opinion vid mitten av 1800-talet Lagberedningens förslag ledde sombekant ej till reformav HB; vindikationen av stulet gods skulle komma att avgöras av HD:s praxis. Att tendensen inom domstolarna och särskilt inomHDunder inflytande av den liberala tidsandansamt APL och Code Civil - gick i riktning mot ett förstärkande av godtroende tredje mans position är emellertid uppenbart. Men anhängarna av den oinskränkta vindikationsrätten, somstödde sig på kriminalpolitiska argument och onekligen hade den historiskt riktiga tolkningen av MB 49:2 på sin sida, var dock, även de, fast förankrade i en utbredd juristopinion. Hur stora motsättningarna i frågan faktiskt var, och hur oklart rättsläget ansågs vara, framgår med all evidens av en av Juridiska Föreningen år 1853 anordnad riksomfattande debatt om innebörden av ordet ”saklös” i MB 49:2. Häromförelåg skriftliga yttranden från ett flertal avdelningar. Dessa yttranden blev sedan — så somman på den tiden arbetade i Juridiska Föreningen - föremål för en debatt på årsmötet. Lagberedningen stod dock i grunden närmast principen omovillkorlig vindikation av stulet gods: ”Om man än med skäl kan påstå, att när ett sådant gods blifwit av innehafwaren såldt till en köpare, somöfwertagit det i god tro, det vore lika hårdt för köparen omhan utan ersättning skulle förlora det köpta, som för ägaren att utan eget förwållande mista sin egendom; så fordrar likwäl, enligt Beredningens tanke, ett högre afseendepå den allmänna säkerheten och äganderättens helgd, att lagstiftningen erkänner den bestulna ägarens anspråk, äfwen då han icke kan bewisa köparens oredlighet, för att dymedelst så mycket sommöjligt betaga dem, hwilka, genomdet stulna godsets döljande, i synnerhet främja brott mot äganderätten, tillfällen till en orättmätig winst. Att allmänheten äfwen hyser den föreställning, att ägaren är berättigad återtaga honom olofligen frånhändt gods hwar det finnes, synes deraf, att köpare af sådant gods merendels godwilligt utgifwa det utan ersättningsanspråk och denna föreställning, somöfwerensstämmer icke blott med uttryckliga stadganden i wåra äldre lagar, utan äfwen med den i tillämpningen allmännast wedertagna tydning af wår nu gällande lag, har Beredningen ej ansett sig böra motwerka.” Somsynes är motiveringen till den oinskränkta vindikationsrätten klart rättspolitiskt. Det gällde att skydda den allmänna säkerheten ock motverka häleriet. Ibid. motiver, s. 9. Debatten publicerades i JFT, 1853, H. 7, s. 175 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=