38 6. Lagberedningens förslag Röster saknades nämligen inte för den urgamla oinskränkta vindikationsrätt till stulet gods, somi själva verket stadgats i 1734 års lag i MB 49:2 och vid lagens tillkomst uppfattades somsjälvklar. Medan Skånska hovrätten i sina anmärkningar (år 1827) över civillagsförslaget i snart sagt agitatoriska ordalag förordade att ägaren skulle ha vindikationsrätt om det var fråga omstulet gods stannade Göta hovrätt (år 1827) vid att ägaren skulle ha en efter ett år preskriberad lösningsrätt vid marknadsköp och därmed jämförliga förvärv - en regel som hovrätten ansåg vara vad ”varje ädelsinnad medborgare självmant erbjuder”. Skånska hovrätten hävdade däremot med synnerlig skärpa vindikation utan lösen. Denna vore nödvändig för att bekämpa stölder och tjuvgömmeri samt starkt förankrad i den allmänna rättsuppfattningen: ”De händelser hafva varit sällsynta, att någon, som tillhandlat sig stulet gods, verkligen varit i god tro; men oftast, der sådant inträffat, har köparen efter erhållen visshet att godset varit stulet, sjelfmant återställt det till ägaren, utan anspråkpå ersättning nöjd att derigenomi allmänna opinionen undanrödja misstankar ommedvetande af, eller delagtighet i tjufnaden”. I fortsättningen svingade sig hovrätten upp till den nationalistiska ideologins höjder: ”Denna rättskänsla tillhör nationallynnet; den är ädel i sitt ursprung och välgörande i sina verkningar. Att den icke må genom ett däremot stridande nytt lagbud varda utplånat eller försvagat, måste alltså utgöra hvarje rättsinnad medborgares högsta önskan och förhoppning”. Som synes åberopade de båda hovrätterna den ädelsinnade respektive rättsinnade medborgaren till stöd för sina motsatta ståndpunkter. Detta vittnar uttrycksfullt nog omhur starkt engagemanget var. I första ögonblicket kunde man uppfatta argumentationen så att den bestämts av rättsideologiska, närmare bestämt rättfärdighetsmotiv. Men det är uppenbarligen inte rättvisan och billigheten som är motivet utan faran för att en icke önskad regel skulle stöta på negativa reaktioner, somundergrävde rättskänslan hos de ädelsinnade medborgarna, d.v.s. motivet var rättspolitiskt. I denna situation försökte sig lagberedningen i sitt år 1850 utgivna förslag till handelsbalk på en kompromiss, där man på ett tekniskt skickligt sätt försökte brygga över den helt olika argumentationen mellan anhängarna av vindikation respektive exstinktion. De förstnämnda sökte man tillmötesgå genom att ge särregler för stöld (och rån).'*^ I förslaget till HB 1:19 gavs såsom huvudregel ”har gods, somblifwit såldt af annan än rätte ägaren, kommit ur dennas hand genom olofligt tillgrepp; då äge han det utan lösen återfå hos den, somdet innehafwer”. Vid godtrosförvärv var emellertid ägaren skyldig instämma innehavaren inomtre år från tillgrepIbid., s. 15 f. LB talade om ”olovligt tillgrepp”. Lagberedningens Förslag till Handels: Balk och Utsöknings: Balk m.m., 1850, s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=