36 afstå, der ej denne hetalar hwadderföregifwet är. Har köparen innehaft godset öfwer år och dag, utan att ägaren sig hos honomanmält, att det lösa; hafwe då wåld det behålla. Köper någon, på god tro, egendom å öppen auktion, å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar, i handlandes magaziner, eller å marknader; äge rätt att den egendom behålla, sedan det i hans hand kommit.” Den godtroende förvärvarens position hade alltså ytterligare stärkts i jämförelse med 1815 års förslag genom att hävdetiden nedsatts från 2 till 1 år. (Jfr Code Civil: 3 år.) Liksom i tidigare förslaget är vidare löseskillingen bestämd till ”hwad derföre gifwet är”. Man följde sålunda konsekvent, liksom överhuvudtaget i europeisk rätt, vederlagsprincipen - en regel, somytterst torde ha bottnat i att tjuvar vanligtvis säljer tjuvgodset för underpris. Genom att bestämma lösen till köpeskillingen och inte till godsets värde fick man åtminstone i någon mån en kompromiss mellan ägare och tredje man. Lagkommittén uppfattade inte sin ståndpunkt såsom en ändring av gällande rätt. Tvärtomutgick kommittén från den föreställningen, historiskt oriktig, att i MB 49:2 ”ljusligen” all rätt för förutvarande ägare var utesluten; d.v.s. LK hade anslutit sig till Rabenius tolkning av begreppet saklös i MB 49: 2.'^~ Under 1820 och 30-talet var överhuvudtaget rättsuppfattningen i vindikationsfrågan vacklande. Fredrik Schrevelius, juris professor i Lund, hävdade med mycken skärpa den historiskt riktiga tolkningen att MB 49:2 stadgade oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods.'^^ Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg i sina anmärkningar över 1826 års civillagsförslag att detta var den vanligaste tolkningen av 1734 års lag. Å andra sidan uttalade Johan Ch. Lindblad, juris professor i Uppsala, att regeln om lösningsrätt för ägaren var gällande rätt.'^‘* Samma uppfattning framfördes av Göta Hovrätt i dess anmärkningar över civillagsförslaget.'’^ 5. HD:s nya ståndpunkt I denna förvirrade situation trädde HD in för att klarlägga rättsläget. Detta skedde dels i en dom år 1833 dels i HD:s yttrande över 1826 års förslag till civillag. Målet gällde två oxar, som olovligt pantsatts. Ägaren till oxarna yrkade att återfå dem utan lösen. Såväl häradsrätten som lagmansrätten och hovrätten medgav vindikation. Men HD åberopade ”grunderna för lagens stadganden i HB 11:4 och MB 49:2” såsom stöd för ogillande av ägarens vindikationsanFörslag till Allmän Civillag (2 uppl. 1838). Motiver (1837) s. 170. F. Schrevelius, s. 55—61. (Uppsats i JA, Schmidt, VII, 1836—37, s. 41 ff.) J. Ch. Lindblad, s. 79—81. 1 uppl. C. Björling, s. 149, not 2, påpekar att uttalandet utelämnats i 1843 års andra upplaga. Orsaken härtill är oviss. Göta hovrätt synes i sitt yttrande ansluta sig till LK:s argument; ”Omnu, å ena sidan, med rättvisa, billighet och nödvändigt afseende på äganderättens säkerhet samt lagens esprit och tvdhga stadgande instämmer, att ägaren ej bör kunna, utan ersättning, återtaga lös egendom, som tredje man på god tro, köpt och emottagit”. (LKMotiv s. 171.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=