35 4. Lagkommitténs förslag Överhuvudtaget befann sig den svenska rättsuppfattningen i glidning mot ett starkt skyddat godtrosförvärv för tredje man i vindikationsfallen. I den mån LKkan anses avspegla denna rättsuppfattning föreligger det anmärkningsvärda förhållandet att MB 49:2 i dess strikta tolkning (senast alltså av HD 1799) med oinskränkt vindikationsrätt för ägaren helt avvisades i lagstiftningsarbetet under 1800-talets andra decennium. I sina lagförslag gick LK till och med längre än Code Civil i att tillgodose tredje mans intressen. Code Civil stadgade nämligen i art. 2279—2280 bl.a. att vid marknadsköp från köpman, som brukade handla med godset ifråga, skulle godtroende förvärvaren ha rätt till lösen, om godset vindicerades som stulet. Eljest gällde ovillkorlig exstinktion (”meubles n’ont point de suite”), utomdå godset stulits (eller rånats). I så fall fick tredje man behålla godset först efter tre års hävd. Som synes var detta en blandning av medeltida germanska regler och romersk rätt. Från den medeltida germanska rätten hade man hämtat H.w.H.-principen vid anförtrott gods liksom lösningsinvändningen vid marknadsköp av stulet gods. I övrigt infördes (eller kanske snarare behölls) den romerska treårshävden.'*’ I LK:s förslag till HB 1:8 av år 1815 möter regler, som med all sannolikhet är påverkade av Code Civil (möjligen också av APL av år 1794, som även har lösningsinvändning vid vindikation av stulet gods). LK föreslog att vid godtrosförvärv på marknader och liknande omsättningsställen skulle ovillkorlig exstinktion gälla. I andra fall av förvärv av stulet gods i god tro skulle en regel om två års hävd tillämpas. Hade icke ägaren inom denna tid anmält sig hos godsets innehavare med sitt lösenanspråk var anspråket förfallet. Vid lösen skulle löseskillingen sättas till vad köparen givit. Både i Code Civil och LK:s förslag möter en begynnande omsvängning i synen på vindikationen av stulet gods. Med utgångspunkt i medeltidsrätten fasthöll man i hela Europa länge vid principen att oinskränkt vindikationsrätt vid stulet eller rånat gods var huvudregeln. Det av omsättningshänsyn motiverade lösenförfarandet vid torgköp eller andra liknande fall uppfattades som en tredje man tillkommande invändningsrätt i ett specialfall - en rätt till lösningsinvändning. Med de ståndpunkter LKoch Code Civil intog hade man närmat sig tanken att huvudregeln skulle vara exstinktion vid förvärv i god tro, medan lösningsförfarandet skulle bygga på en ägaren under viss tid tillkommande lösningsrätt. Denna nya syn på hela vindikationskonflikten skymtar i LK:s förslag till HB 1: 9 av år 1826: ”Säljer någon eljest det annan tillhörer; ware köpet ogildt. Har köparen i god tro warit, och är godset i hans hand kommet; ware dock ej skyldig det till ägaren Den tillämpades sannolikt lokalt i ”les pays du droit écrit”, se E. Anners, Äganderätt, s. 85.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=