32 Däremot synes 1600-talets naturrättsdoktrin, sådan den kommit till uttryck hos Hugo Grotius i ”De jure belli ac Pacis” och hos Samuel Pufendorf i ”De jure naturae et gentium” icke ha påverkat den svenska 1700-talsdoktrinen beträffande vindikationsrätten. Några spår av deras vindikationslära har jag i varje fall inte anträffat. Stig Strömholm har i sin idérättshistoriskt fängslande uppsats: ”Rationella motiv för exstinktiva godtrosförvärv” med rätta påpekat att man genomnaturrättsdoktrinen fick en tredje rättsuppfattning vid sidan av den romerska och den germanska beträffande vindikationsrätten.-’^ Grotius och i hans efterföljd Pufendorf omfattade båda i princip den oinskränkta vindikationsrätten, men i deras fall såsom en konsekvens av ett ursprungligt (fiktivt) avtal om äganderätten av klassisk naturrättsmodell, d.v.s. deras motiveringvar rättsdogmatisk. 3. Praxis under 1700-taIet och början av 1800-talet Det vittnar gott omförmågan i Konungens högsta domstol att rätt tolka 1734 års lag, när domstolen trots inflytandet från den samtida doktrinen och från Svea hovrätt, somi målet i fråga fallit undan för denna, tillämpade MB 49: 2 på ett historiskt korrekt sätt i ett mål avgjort år 1799 om stulna obligationer. Ägaren fick nämligen återtaga dem från tredje man utan lösen.Målet gällde fem, år 1791 av en kommissionär utgivna obligationer. Dessa hade — jämte annat lösöre - enligt uppgift av kramhandlarenJ.B. stulits från denne i december månad 1793. B. hade efterlyst dem i allmänna tidningarna och förbjudit deras inlösen i riksgäldskontoret. Obligationerna hade kommit i händerna på en notarie F., som företett dem i riksgäldskontoret. I rättegång mellan B. och F. hade B. i kämnärsrätten utfäst sig att med egen ed styrka att obligationerna tillhörde honom och var bland dem, som stals från honom i december 1793. De i målet intressanta ställningstagandena är Svea hovrätts och Högsta domstolens. Svea hovrätt förklarade den 11 juli 1796 med stöd av MB 49:2 att svaranden, notarien F., somtydligen styrkt redligt köp, vore saklös och berättigad att behålla både obligationerna och på dessa uttagen ränta. B. sökte revision och Kungl. Maj:t förklarade i sitt utslag den 19 december 1799 att om B. gav den av honom i kämnärsrätten erbjudna eden skulle han återfå obligationerna och F. vara skyldig att även utbetala allt vad han under sitt innehav erhållit i ränta och amortering på kapitalet. Härför åberopades också MB 49:2, som alltså av Konungens högsta domstol ansågs ha alldeles motsatt innebörd i förhållande till vad Svea hovrätt antagit.’* Förklaringen till denna kuriösa motsättning är uppenbarligen att Svea hovrätt tagit ledning av den yngre doktrinen, somgav ett så starkt stöd för uppfattS. Strömholm, Festskrift till Flessler s. 417 ff. J. A. Flintberg, V s. 677 f. FiD:s utslag redovisat efter J. A. Flintbergs referat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=