26 ”Egaren lämnar det som är honom tilhörligt åt en annan at nyttjas utan vedergällning med vilkor, at, sedan det betingade bruket är förbi, skall egendomen återställas in specie. Låntagaren i stället före at återställa det lånta til sin egare, säljer det tredje man, somför detsamampå god tro betalar sina reda penningar. Enthera af thessa bägge, nämligen egaren eller köparen skall förlora, när låntagaren ej kan betala och ersätta skadan, och det blir altid förlust nog, at hos honomgenomrättegång söka sitt åter. Förlusten, på hvilkendera sidan den ock faller, kan icke annorledes anses, än som en olycka eller casus fortuitus, hvartil man ock varit vållande, i mer och mindre mohn efter omständigheterna, så väl för egare somköpare; frågan blir således hvilkendera är närmare att kännas vid skadan, och billigheten svarar strax till köparens förmån. Detta blifver tydeligare när man ytterligare eftersinar hvilkendera har lättare att se sig före, det han ej må komma i en sådan mistning. Rabenius framhåller sedan att en ägare genomlås och nycklar kan skydda sin egendom mot ”olovligt borttagande”, från ohederliga gäldenärer genom att han alls icke ”försträcker” demsitt gods eller ock tager full säkerhet samt från ohederliga låntagare genomatt icke lämna demsin egendomi händer. Köparen däremot, säger Rabenius, har icke någon annan säkerhet än att han ser egendomen i säljarens händer. Antingen måste han underlåta att köpa eller också befara klander ominte ”det att egendomen är i säljarens händer kan göra honom säker”. Med fast egendom är det annorlunda på grund att formaliteterna vid fastighetsköp, framhåller Rabenius, somnärmare utvecklar denna skillnad. ”Men låt samma fråga vid säljandet af en Lös egendomgöras. I mitt våld finnes föga någon Lösöre persedel til hvilken jag skulle utom Domstolen kunna visa min utkåmst. Omjag bjuder min råck fal, och köparen tvekar at med mig inlåta sig i handel, innan jag visar min ägande rätt, så har, jag sannerligen icke någon annan bevisning at bära för mig, än den, at jag bär honompå kroppen. Köpmannens qvitterade räkning förslår icke; ty det följer ej at klädningen är gjord af det stycket kläde, somi räkning blifvit uptaget. Men hvar och en ser at detta efter den gamla Jurisprudencen förhöll sig annorlunda, der alla, äfven Lösöre köp, skulle ske med vin och vitne, och åtkomsten följackteligen kunde altid, när nödtorften så fordrade, bevisas. All handel och vandel, jag menar den naturliga, måste följackteligen, blifva odrägelig svårighet och osäkerhet underkastad, om jag ej kan vara säker om den egendom jag af innehafvaren på god tro fått i mina händer, och är följackteligen vår Lags förordnande i ofvanberörde måtto en nödvändig fölgd af besittningens Natur, så vidt den vid Lös egendom visar sin värckan.” Som synes argumenterar Rabenius här med ett rättspolitiskt argument, närmare bestämt ett samhällspolitiskt. All handel skulle bli underkastad odräglig » 18 Så långt anför tydligen Rabenius en rättfärdighetsmotivering: billigheten talar till köparens förmån. Han åberopade inte den romerska satsen: ”Casumin re sentit dominus” som stöd, vilket längre fram skulle bli vanligt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=