25 alltså väsentligen av straffrättslig karaktär och hade därför placerats i Missgär ningsbalken. Bevisskyldigheten för redligt köp var i den tidens straffprocessuella tradition en förmän för förvärvaren. Med ordet saklös menades endast att tredje man skulle vara fri frän straffrättslig påföljd. Man torde näppeligen ens ha haft en tanke pä att stadgandet skulle kunna tolkas sä att saklös innebar att tredje man skulle fä behälla godset. Denna sistnämnda, helt ohistoriska, och i själva verket mot lagens konstruktion och andemening stridande tolkning framfördes emellertid i 1700-talsdoktrinen, närmare bestämt av Olof Rabenius (1730-1772) juris practices professor i Uppsala,'^ i en dissertation av är 1770: ”OmKlander ä Lös Egendom, sompä god tro kommit i tredje mans hand”. Nu kan man möjligen hysa tvekan omförfattarskapet, eftersom det gjorts sannolikt att i vissa fall respondenterna själva har författat de avhandlingar, vilka de försvarade under Rabenius presidium. Men i detta fall är den verklige författaren med all sannolikhet Rabenius. Vad som sägs i avhandlingen av är 1770 stämmer nämligen väl med en mening, som uttalats i en annan avhandling frän 1761.''* Den ingår i en serie dissertationer frän åren 1760—61 under den gemensamma titeln: Primae jurisprudentiae communis svecanae lineae. Rabenius fick sin personliga professur först är 1766 och hade dessförinnan icke rätt att presidera vid disputationer. Denna serie torde alltså ha författats av Rabenius själv.Visserligen kan han ha fått dispens att presidera, men ämnena i detta utkast till en svensk civilrättsdoktrin är alldeles för svära för dåtida juris studerande att självständigt behandla. Till detta argument för Rabenius författarskap kan läggas det faktumatt avhandlingen av är 1770 genomgående ligger pä en mycket hög nivå av lärdomoch skarpsinne — det är uppenbarligen en erfaren och skicklig jurist, som gör ett uppseendeväckande debattinlägg. Även detta stämmer väl med bilden av Rabenius, som gjorde sig känd för ”rörligt intellekt, stilistisk färdighet, sällsynt litteraturkännedom och en ovanlig arbetsförmåga”.'^ Rabenius tager först ständpunkt till reglerna i HB 11:4 och 12:4, varvid han försvarar godtrosförvärvet pä följande kraftfulla och eleganta sätt: Se omOlof Rabenius i Biografiskt Lexicon, 12, 1846, s. 13 f., C. Annerstedt, s. 296 f., 301 f., J. E. Almquist, s. 35 ff. Sv.M.o.Kv., 6, 1949, s. 198 f., och L. Björne, s. 303—332. '■* O. Rabenius, Lineae, § 289: ”Res mobiles non fungibiles, non nisi a primo possessore vindicari possum, nec non a possessore m.f. § 269. sive per se sive per alium rei detentionem habet. Cum vero b.f. possessori tradita fuit res a non domino, amplius a vero domino vindicari non potest cfr. §253.” Till detta har i dissertationen fogats följande not: ”Arg. 11:4 M.B. 49:2 M.B. Quod vero hoc, non solum ad eos contractus, ubi alter alterius fidemsequitur; KÖNIGS Liird. Öfn. Tom. II: p 48 adphcari, sed ad omnem rei non fungibdis adquisitionem bona fide, extendi debeat, abunde demonstrari potest. Not. Paroemia Juris Germanici: Hand muss Hand wahren, & Patrii, Hand skal hand följa”. Se närmare L. Björne, s. 311 f. J. E. Almquist, s. 36. Diss. O. Rabenius, Klander, s. 15 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=