24 händer och att hänsyn till dennes solvens eller insolvens alltid skulle bli avgörande, ter sig onekligen bra ut vid skrivbordet, men kan, där de överhuvudtaget prövats, ha förkastats såsomopraktiska. Det är också att märka, att Les Coutumes de Saint-Gilles var en rättsbok - icke en lagtext, -och att författaren kompletterade sedvanerätten — ”regler beprövade genom långvarig hävd”^ - med egna utsirningar. Hur som helst - källan är den mest belysande vi har om de högmedeltida juristernas förmåga att lösa vindikationsproblemen.*° 2. 1734 års lag och 1700-tals doktrinens tolkning av MB 49:2 I Sverige tog man efter en komplicerad utveckling i praxis vid utformandet av 1734 års lag ställning för den av ålder gällande oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods, som uttrycklingen upptagits såväl i landskapslagarna som i lands- och stadslagarna. Sålunda utgick stadgandet i MB 49:2 från en sådan rätt.'' Beträffande utlånt och utlejt gods stadgades däremot enligt den från nordtysk rätt recipierade Hand wahre Hand-principen i HB 11:4 och 12:4 att ägaren måste lösa till sig godset av godtroende tredje man.'“ MB 49:2 har spelat en så stor roll för rättsutvecklingen och doktrinen i frågan att det är anledning att här citera och något kommentera stadgandet. ”Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet kiöpt hafva, eller vil på annat sätt genomfångesman, eller vitnen, visa sin rätt; tå skal thet gods, i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller vitnen framhafvas. Sker thet inom then tid, som Domaren förelägger; vare han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare tå then som thet ledes til. Kan han ej visa laga fång; gifve ut thet, somklandras, och giöre sig urtiufva med sielf sins ed, omDomaren thet skiäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånde tiufsrätt. Hafver han vitne, at han thet redeliga kiöpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan; vare saklös.” När stadgandet tillkom fanns ingen tvekan omvilka regler, som skulle gälla vid vindikation av stulet gods. Tredje man skulle göra sig urtjuva genom att leda från sig till fångesman. Kunde han inte göra det, var han åtminstone skyldig att med vittne styrka redligt köp. Även omså skedde var han skyldig att utlämna godset utan lösen. Någon tanke på att ge tredje man en starkare ställning än så i civilrättsligt hänseende hade man aldrig. Reglerna i MB 49:2 hade, som framgår direkt av ordalagen, till huvudsyfte att reglera urtjuvagörelse; de var ’ E. Anners, Äganderätt, s. 94. Jfr. Ph. de Beaumanoir i hans berömda arbete från slutet av 1200-talet: Coutumes de Beauvaisis, där det också finns en högt utvecklad juridisk teknik. E. Anners, Äganderätt, s. 88. ” En övervägande rättsdogmatisk argumentation härför har framlagts av C. Björling, s. 130 ff. Jfr tolkningarna hos K. Benckert I, s. 132 ff. och B. Hasselrot, Juridiska skrifter, s. 16 ff. E. Änners, Hand wahre Hand, s. 355 ff. Cit. efter texten i Minnesskrift ägnad 1734 års lag III. Mina kurs.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=