17 flödigt att försöka klassificera dem. En kategori bör dock särskilt nämnas, eftersomdess betydelse i en viss rättsgenetisk process kommer att behandlas i det följande. Om avsikten med en viss rättsregel är att bekämpa brottslighet kan det rättspolitiska motivet lämpligen betecknas såsomkriminalpolitiskt. Omregeln avser att skydda en särskild socialgrupps speciella intressen, är motivet även att bestämma såsomgrupp-politiskt., medan det däremot, omregeln riktas sig mot en typ av brottslighet, somalla i samhället vill bekämpa, tillika är samhällspolitiskt. I mitt tidigare arbete Hand wahre Hand (1952) skilde jag mellan rättspolitiska och rättsideologiska motiv — varvid under beteckningen rättsideologiska sammanfattades alla de motiv, vilka icke är rättspolitiska. Somen särskild typ hade jag upptagit rättsdogmatiska motiv, enligt vilka en regel accepteras därför att den framstår somen logisk konsekvens av en viss begreppsbestämning. Under denna beteckning vill jag även föra de fall, där en rättsregel accepteras, därför att den härrör från en rättskälla eller ett rättssystem, somåtnjuter auktoritet. De rättsdogmatiska motiven kan ofta förekomma sida vid sida med rättspolitiska motiv såsom ett led i kausalsammanhanget vid utbildandet av nya rättsregler. Några svårigheter att vid en analys särskilja dem från de rättspolitiska föreligger inte - däremot är det naturligtvis ofta svårt att bedöma dessa olika motivtypers relativa betydelse i en speciell rättsgenetisk process. Ett annat och mer komplicerat principiellt problemerbjuder den rättsideologiska motivtyp, som jag betecknat som rättfärdighetsmotiv. I detta fall kan motivet närmast beskrivas icke som en avsikt utan som en hevekelsegrund, en regel uppfattas känslomässigt såsom rättvis och därför bör regeln gälla. Tyvärr är det individual- och socialpsykologiska underlaget för utbildandet av rättviseföreställningarna ännu föga utforskat. Så mycket kan åtminstone sägas att rättviseföreställningarna utgör en grupp av de mänskliga proportionsföreställningarna överhuvudtaget och närmare kan bestämmas som ett resultat av en ekvivalensreaktion. Människorna bedöma t.ex. prestation och motprestation eller brott och straff genom att anlägga en genomden egna sociala miljöns påverkan tillägnad måttstock och reagera sedan så att den civilrättsliga eller straffrättsliga regeln uppfattas såsom rättvis eller orättvis. Uppfattningen härvidlag kan emellertid växla mellan olika sociala miljöer, eftersom de grundläggande proportionsföreställningarna och därmed rättviseföreställningarna kunna vara olika i dessa miljöer. En regel, som uppfattats såsom rättvis t.ex. av den medeltida stadsbefolkningen, kan ha uppfattats såsom orättvis av landsbefolkningen och vice versa. Som jag i annat sammanhang framhållit ställer denna rättviseföreställningarnas bundenhet till den sociala miljön historikern ofta inför svåra uppgifter. Dessa bli inte heller lättare av att människor kunna ha en benägenhet att uppfatta regler som tjänar just deras intressen såsom rättvisa. Ekvivalensreaktionens utslag beror ju på att hur man värderar den egna presentationen i förhållande till andras. Att rätt uppskatta denna faktor torde vid historiska 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=