206 Exstinktionsprincipen hade emellertid vunnit insteg i praxis och upprätthölls med sådan auktoritet och fasthet av HDatt dess reglering av konflikten ägaren - förvärvaren blev bestående. Varken SOU 1965:14 eller SOU 1984:16 satte ifråga att vi i Sverige — i den nordiska enighetens namn — skulle återgå till den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods i 1734 års lag. De båda utredningarna utmynnade i förslag omlagstiftning byggd på HD:s praxis efter att man penetrerat problemet med syntetisk metod för att nå fram till rättspolitiskt balanserade lösningar. Man avvägde kriminalpolitiska och omsättningspolitiska motiv och fann att HD:s ståndpunkt utgjorde en ur olika samhällsintressen sett lämplig lösning. Den juridiskt-tekniska modifikationen att i praktiken överflytta bevisbördan för den goda tron på förvärvaren innebar ett tillmötesgående av kriminalpolitiska argument. Modifikationen hade också sin historia. Den hade redan år 1884 föreslagits av chefen för den detektiva polisen i Stockholm, när professorn Victor Nordling inför debatten på det förestående juristmötet bad att få del av hans praktiska synpunkter på vindikationsproblemets kriminalpolitiska sida. I själva verket innebar förflyttningen av tyngdpunkten i bevisbördan i princip en återgång till bevisbörderegeln i MB49:2 i 1734 års lag. Pro captu lectoris habent sua fata leges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=