204 överflyttas på någon annan. Philipsson anförde en rättfärdighetsmotivering beträffande anförtrott gods av samma typ, som åberopades för H.w.H.-regeln, d.v.s. att ägaren varit oförsiktig genomatt visa tillit till en person, som ej varit värd förtroendet. Thomasson argumenterade med samma metod som Rabenius, när han skulle redovisa skälen för att godtrosförvärv skulle medges — "billigheten och det praktiskt nyttiga”. Men då han ville argumentera för ägarens oinskränkta vindikationsrätt tog han framförallt upp de kriminalpolitiska argumenten för denna. Under debatten vid det femte nordiska juristmötet var de klassiska rättfärdighetsargumenten av underordnad betydelse. Där hade de rättspolitiska motiveringarna - de kriminalpolitiska å ena sidan och de omsättningspolitiska å andra sidan — trätt i förgrunden. Denna förskjutning i argumentationen hade ett tydligt samband med den gradvisa övergången från en kasuistisk till en syntetisk metod. Denna övergång fick ett pregnant uttryck i Staél von Holsteins uttalande: ”Rätte egaren åberopar sig på eganderättens helgd men köparen på omsättningens kraf och den goda trons betydelse, och säkert är, att båda dessa grundsatser äro af vigt och förtjena afseende. Det uppstår derför i sådana fall en konflikt icke blott mellan två personer utan mellan två principer, en konflikt, som icke kan lösas annat än efter sociala grunder och med afseende på sociala ändamålsskäl.” Staél von Holstein ville emellertid av hänsyn till de kriminalpolitiska argumenten återuppliva den urgamla vindikationsrätten. Om billigheten talade han inte alls. Man kan jämföra detta med Victor Nordlings uttalande i annat sammanhang att rättssatserna uteslutande hade sin grund i ett avvägande av partsintressen.*^^ Staél von Holsteins inlägg var framsynt - det uttryckte den övergång från rättviseöverväganden och rättsdogmatik inom ramen för en kasuistisk metod till en syntetisk-teleologisk metod, som ägde rum under 1900-talet. Den primära frågan blev inte längre: vad är rättvist? Inte heller frågade man i första hand: vilka slutsatser kan dragas av rättssystemets begreppsbestämningar? Frågan blev: vad är bäst för samhällslivet i dess helhet? Rättvisemotiveringarna kom därmed att träda i bakgrunden somprimära argument. I SOU 1965:14 uttalades kort och gott: ”De båda parternas anspråk torde ur generell billighetssynpunkt te sig lika rättmätiga”.*"^ I SOU 1986:16 ställde man sig på samma ståndpunkt: ”Man bör inte lägga någon avgörande vikt på vem som efter ett formellt betraktelsesätt av äganderätten kan anses som ägare. Utgångspunkten bör i stället vara att man har att göra med rättskonflikter där båda parternas krav kan synas lika rättmätiga utifrån ett allmänt betraktelsesätt om en rimlig och skyddsvärd position.” I båda utredningarna gick man sedan till verket med samma syntetiska och teleologiska metod, där avvägningen mellan de kriminalpolitiska och de omK. Benckert, II, s. 163 n. 66. SOU 1965: 14 s. 164. 13a
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=