203 När det engelska common law-systemet med dess otillräckliga antal actions stelnat, tillgrep man som ny metod för rättsbildning en rätt för kanslern att utställa nya actions grundade på aequitas-equity.'^ Därmed befästes den kasnistiska metoden. I både kanonisk och romersk doktrin vidareutvecklades under medeltiden metoden att genomanalys av det enskilda fallet (casus) tränga in i och klarlägga konflikten och dess bakgrund. Inte sällan lät då — efter romersk förebild — den rättslärde sin subjektiva rättvisekänsla fälla utslaget vid bestämmandet av den regel han ansåg borde följas. Men ofta försökte han objektivisera detta genom införandet av rättspolitiska motiveringar — så som Rabenius alltså gjorde. Att denna rättsvetenskapliga metod kunde leda till, och i praktiken ofta ledde till för hela samhället funktionsdugliga konfliktlösningar, berodde ytterst på att penetrationen av det enskilda fallet gjorde juristerna uppmärksamma på att man ofta måste balansera motstående intressen mot varande så att ett visst rättsinstitut kunde fungera. Rättvisa blev liktydigt med samhällsnytta. Juristerna fann att om man t.ex. lade alltför tunga bördor på en köpare, vågade denne inte köpa, och om man omvänt lade för tunga bördor på en säljare, vågade denna inte sälja, d.v.s. man leddes in i generella rättspolitiska bedömanden. Den rättsbildning, inomfrämst civilrätten, somskapades på grundval av den romerska rätten genom medeltidens och den begynnande nya tidens juridiska doktrin kom därför att omges av särskild auktoritet. Dess problemlösningar framstod ofta somopartiska och därigenomsomsamhällsnyttiga. Detta är bakgrunden till den genomslagskraft, som Rabenius lagtolkning fick och som ledde till att hans arbete ännu vid mitten av 1800-talet kunde citeras som auktoritativt i Backmans lagsamling och påverkade Göta hovrätt till det utslag, som HD sedan följde i de för framtiden avgörande utslagen 1854 och 1855. Han gav en för sin samtid modern tolkning av 1734 års lag genomatt använda en i dåtidens ögon auktoritativ och övertygande metod. Det är naturligt att denna typ av rättfärdighetsmotiveringar sköts i bakgrunden vid ställningstagandena i LK och LB. Där koncentrerade man under utländskt inflytande uppmärksamheten på de rättspolitiska argumenten för en inskränkt vindikationsrätt till stulet gods. I HD:s yttrande över LK:s förslag var det endast tal omhänsynen till omsättningsintresset, vilket HD ansåg motivera ett totalt avskärande av vindikationen. Inom den juridiska debatten i övrigt - där man behandlade vindikationsproblemet som en tolkningsfråga — gällde det att bestämma innebörden av termen ”saklös” i MB 49:2 i 1734 års lag. Men i riksdagsdebatterna åren 1873—76 återkomrättviseargumenten. Sundeil förklarade att det var ”orättvist" att ålägga köparen att underrätta sig omsäljarens åtkomst”. Carlén kombinerade rättsdogmatik med rättfärdighetsmotivering på samma sätt somSparre komatt göra vid det femte nordiskajuristmötet. Brottet var en olycka - den borde drabba ägaren och kunde inte "rättvisligen” E. Anners, Den europeiska rättens historia, I, s. 163 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=