202 Rabenius utvecklade den tidigare mer okonstlade rättfärdighetsmotiveringen i satsen ”hand bör hand få” genom en för dåtiden karaktäristisk metod, som ursprungligen kom från den romerska rättsvetenskapsmännens kasuistiska analys och återupplivats av glossatorer, kommentatorer och på dem byggande tysk-romersk rätt. Det sättet att argumentera hade han antagligen lärt sig under sina studier i Göttingen. Rabenius utgångspunkt för sin förklaring till HB 11:4 och 12:4 var att bestämma den skada, som uppkom vid förskingring av anförtrott gods genom förskingrarens regelmässiga insolvens, såsom en ”Casus fortuitus”, d.v.s. en utan någons avsikt genom slumpvis sammanträffande händelser för orsakad skada. Men därav drog han inte — som 1800-talets rättsdogmatiker, när de åberopade satsen ”Casumin re sentit dominus” - ur själva begreppsbestämningen slutsatsen att ägaren skulle bära skadan. Han gick djupare och frågade efter att ha undersökt ägarens och förvärvarens handlingsmöjligheter, vilken som rättvisligen borde bära skadan. Rabenius besked blev: ”billigheten svarar strax till köparens förmån”. Ägaren har möjlighet att skydda sin egendom ”från ohederliga låntagare genom att icke lämna dem sin egendom i händer”. Men förvärvaren kan bara lita till försäljarens besittning. Därefter tillfogade han det rättspolitiska argumentet att all handel skulle bli ”odräglig svårighet och osäkerhet underkastad” om man inte kunde göra godtrosförvärv i förlitande på försäljarens besittning. Han förde alltså in denna rättspolitiska motivering för godtrosförvärvet för att stödja vad som ytterst var ett ställningstagande grundat på en rättviseavvägning. Detta sätt att argumentera blir begripligare om man erinrar sig att hans kasuistiska analys hade djupa rötter i den juridiska metodhistorien. Redan i arkaisk rätt - t.ex. egyptisk, babylonisk, mosaisk - användes rättviseföreställningarnas utslag som metod att utforma rättsregler." I den romerska rätten tillskapades judicia bonae fidei för att möjliggöra för pretor och judex att avgöra en rättslig konflikt ex fide bona, d.v.s. efter vad judex fann rättvist med hänsyn till alla omständigheter i målet. Att sådana avgöranden blev rättspolitiskt funktionsdugliga berodde på att konfliktlösningar, somupplevdes som rättvisa, också ansågs vara samhällsnyttiga. Att man i Rom hade detta klart för sig är ofta omvittnat i de romerska rättskällorna och fick bokstavligen talat monumentalt uttryck i bilderna av parallellgestalten till rättsordningens gudinnaJustitia, nämligen gudinnan Aequitas, somavbildades med en våg i den ena handen och ett ymnighetshorn i den andra.Rättvisekänslan blev under medeltiden i stor omfattning använd somrättskälla. Justitia och Aequitas uppgick i en bild - rättvisans gudinna med svärdet i den ena handen och vågskålen i den andra. Idén om justum pretium— det rättvisa priset — spelade en viktig roll inomcivilrätten, och föreställningen om ”justumbellum” — det rättfärdiga kriget —hade stor betydelse inomfolkrätten. ” E. Anners, Den europeiska rättens historia I, s. 19 ff. Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte. Art. Gerechtigkeitsbilder och Billigkeit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=