201 rättsdogmatisk motivering. När han påstod att olyckshändelsen drabbat förvärvaren och att denne enligt satsen ifråga därför borde bära skadan blev ju argumentationen än mer godtycklig. Resultatet av den rättsdogmatiska metoden komi detta fall att bero på definitionsfrågan, där godtyckligt valda olika definitioner kunde ge helt olika resultat. En annan rättsdogmatiskt motivering anfördes under debatterna ifråga till stöd för vindikationsrätten. När Ola Andersson år 1874 för andra gången motionsvägen tog upp frågan omvindikationsrätten i riksdagen hade han uppenbarligen haft juridisk hjälp. Han anförde då som stöd för sin ståndpunkt den klassiska romerska regeln: Nemo plus juris ad alium transferre potest, quam ipse haberet, vilket i motionen uttrycktes så: ”Ingen kan någonsin blifva rätter ägare, som ej på lofligt sätt och af den som haft rätt att godset afyttra, förvärfvat det, er detta riktigt, då uppstår ingen eganderätt derför att flera öfverlåtelser med samma sak egt rum”. Samma motivering för vindikationsrätten anförde också Thomasson vid 1875 års riksdag: ”Denna innehavare har visserligen från sin synpunkt och i formellt hänseende fullkomligen rättsligt åtkommit varan, men denna kunde icke rättsligen till honom öfverlåtas”. Denna rättsdogmatiska motivering, somi andra länder och andra tider spelat en stor roll för bevarandet av den romerska oinskränkta vindikationsrätten, vare sig godset varit anförtrott och sedan förskingrats, eller stulits, togs emellertid inte upp till bemötande eller ens närmare diskussion vare sig i riksdagsdebatterna eller vid 1884 års nordiska juristmöte. Det hade ju också krävts en sakkunskap i romersk rätt, somknappast var företrädd hos debattörerna. I det fortsatta meningsutbytet i Sverige kom de rättsdogmatiska motiveringarna till de olika lösningarna av godtrosförvärvets problematik att minska i betydelse för att till sist helt försvinna. De var tidsbundna till begreppsjurisprudensens auktoritet, och när denna försvann blev också motiveringar byggda på dess metod inaktuella. 2. Rättfärdighetsmotiven Före tillkomsten av 1734 års lag hade man i Sverige - liksomi Tyskland — åberopat proverbet ”hand bör hand få” (den svenska versionen av Hand wahre Hand) som rättfärdighetsmotivering till regeln att ägaren inte kunde återtaga anförtrott förskingrat gods. Eftersomägaren visat tillit till en person, somicke varit värd förtroendet var det rättvist att han själv fick bära skadan. I praxis utvecklade man under 1600-talet en kompromisslösning, som ansågs tillräcklig för att skydda förvärvaren. Ägaren fick en lösningsrätt bestämd till det av förvärvaren utgivna vederlaget. Denna reglering infördes i HB 11:4 och 12:4, ehuru sättet för lösens beräknande inte angavs, vilket längre framskulle föranleda tolkningssvårigheter. Sannolikt ansågs det självklart att lösen skulle utgöras av det av förvärvarna utgivna vederlaget (eller vid pantsättning utgivna lånet).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=