200 han också anförde, och åberopade satsen ”Casum in re . . som teoretiskt argument för godtrosförvärv.® Denna skillnad mellan det teoretiskt och praktiskt riktiga återkom hos flera debattörer och byggde på begreppsjurisprudensens föreställning att det fanns en vetenskapligt bevisbar rättsregel, somvisserligen kunde behöva modifieras av ”praktiska” d.v.s. rättspolitiska skäl, men somi alla fall var den ”teoretiskt” riktiga. Den rättsdogmatiska utgångspunkten, den från Digesta hämtade satsen ”Casumin re . . .” kunde emellertid också användas till stöd för motsatt ståndpunkt till den av Nordström och Carlén m.fl. förfäktade. Vid 1874 års riksdag polemiserade nämligen Eskilander Thomasson mot Nordströms och Carléns tolkning av satsen och menade att den snarare talade mot förvärvaren, ”det var han som råkat ut för olyckan att tillhandla sig gods av en person, somej hade rätt att avyttra den”. Följaktligen borde han lida den härav vållade förlusten. Han menade att hans tolkning var den ur ”abstrakt-teoretisk” synpunkt riktiga. Användandet på båda sidor av satsen ”Casumin re . . .” sommotivering belyser faran av begreppsjurisprudensens rättsdogmatiska metod. I stället för att fråga efter den föreslagna eller gällande regelns verkningar i samhällslivet koncentrerade man uppmärksamheten på definitionsfrågor. Det klassiska exemplet på vart detta kunde leda är begreppsjurisprudensens svar på frågan om ett utomäktenskapligt barn kunde ha arvsrätt.’ Man konstaterade att arvsrätt innebar överföring av egendom efter dödsfall inomen lagligen konstituerad familj. Eftersom barnet inte tillhörde en sådan familj kunde det inte ha arvsrätt. Andra argument, t.ex. sociala och humanitära hänsyn eller rättviseskäl hörde inte till saken. De var ovetenskapliga och alltså teoretiskt ointressanta. I bästa fall kunde de ha betydelse som ”praktiska” argument. Metodens användande under åberopande av satsen ”Casumin re . . .” torpederades effektivt av Niels Lassen i hans uppsats till det femte nordiska juristmötet år 1884. Han påpekade att godset icke skadats eller förstörts genom en olyckshändelse. Det hade kommit ur ägarens besittning genomett brott, vilket obj,ektivt sett var något helt annat. Att ägaren subjektivt kunde anse sig ha drabbats av en olyckshändelse —varför skullejust han bli bestulen — kunde inte ge fog för en analogi. Lassens kritik är uppenbart träffande. Användandet av satsen ”Casumin re ...” till försvar för ägarens vindikationsrätt på sätt somThomasson gjorde belyser även faran av tillämpandet av romerska rättssatser som utgångspunkt för en * Eric Sparre åberopade vid juristmötet 1884 på ett för honomtypiskt inkonsekvent sätt satsen ”Casum in re . . som utgångspunkt för en indirekt rättfärdighetsmotivering. Efter orden taget åberopade han satsen som en ovillkorligt giltig rättsdogmatisk motivering. Ägaren skulle alltid bära ansvaret för skada som genom en olyckshändelse drabbat godset. Det var naturligt med dåtida argumentationsmetoder att göra så. Se ovan s. 115 f. ’ E. Anners, Den europeiska rättens historia II, s. 125 f. Se ovan s. 97.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=