197 tade till att försvåra avsättningen av stöldgods. BRÅ ville också att statsmakterna förutsättningslöst skulle pröva frågan om en inskränkning av möjligheterna till godtrosförvärv beträffande stöldgods. Man trodde att ”en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen” i vissa fall skulle kunna förstärka den allmänpreventiva effekten av vissa av BRÅ föreslagna regler i brottsbalken och stöldgodslagen. En sådan försiktig nedtoning hade föreslagits i SOU 1965:14 genom en omflyttning av bevisbördan vid konflikt kring stöldgods från ägaren (käranden) till svaranden (förvärvaren). Det blev också den lösning, som den år 1980 tillsatta utredningen med hovrättsrådet och riksdagsmannen Allan Ekströmsom utredningsman och hovrättsassessornJan Ulmander somsekreterare kom fram till. Deras utredning (SOU 1984: f6) blev ännu ett exempel på det intresse och den noggrannhet, som man i Sverige ådagalagt i försöken att lösa godtrosförvärvets problemgenomen så inträngande och brett lagd analys sommöjligt vid förberedelsen till en lagstiftning. Om 1965:14 var ett exempel på en av rättsvetenskapsmän företagen djuplodande undersökning, präglades SOU 1984:16 mera av praktisk domstolserfarenhet. Sålunda avvisades det förslag, somSOU 1965:14 framlagt att ägarens lösen skulle bestämmas efter godsets värde, varvid man man skulle ha förlorat en möjlighet till en praktisk kompromiss. Det är ej förvånande att 1980 års utredning i stort sett skulle stanna på samma ståndpunkt somsin föregångare. Den fasta grundvalen för gällande rätt var HD:s praxis, väl känd genomlageditioner, doktrin och praxispublikationer liksom genom den juridiska undervisningen. Överflyttningen av bevisbördan innebar en varsam justering, som tycktes utlova en kriminalpolitiskt nyttig effekt. Juridiskt-tekniskt sett moderniserades reglerna ytterligare i förhållande till de i SOU 1965:14 föreslagna genomatt överflyttningen av bevisbördan på förvärvaren skulle gälla alla fall av konflikt ägaren-godtrosförvärvaren, icke endast, somi SOU 1965:14 föreslagits, de fall där godset frånhänts ägaren genom stöld eller rån. Denna på domstolspraxis och avgöranden i skiljenämnden hos Motormännens riksförbund grundade regel får betecknas somett framsteg såväl i förhållande till SOU 1965: 14 som framförallt till 1800-talets lagförslag av lagkommitten (1826) och lagberedningen (1850). Dessa senare förslag präglades av den tidens starka bindning till en detaljerad kasuistik, där principerna lätt kunde undanskymmas av särreglerna. Så hade blivit fallet redan genom HB 11:4 och 12:4 samt MB 49:2 i 1734 års lag, vilket just givit upphov till de stora tolkningssvårigheterna i doktrin och praxis. När man hunnit glömma den historiska bakgrunden till kasuistiken och försökte tolka stadgandena enbart efter ordalagen, till på köpet analogiskt, var det lätt att tolka stadgandena fel. Utvecklingen i juridiskt-tekniskt hänseende från kasuistiken i 1734 års lag fram till den syntetiska regelbildningen i 1986 lag omgodtrosförvärv av lösöre
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=