196 rättsligt och kriminalpolitiskt i det förindustriella agrarsamhället, beredde inte längre något besvärande kriminalpolitiskt problem. I stället kom med den moderna produktionstekniken bilarna och bilstölderna, i någon mån också båtarna och båtstölderna, att spela en motsvarande roll. I Sverige ledde detta på 1970talet till riksdagsmotioner med i princip samma syfte som motsvarande motioner på 1870-talet. Man ville ha tillbaka den oinskränkta vindikationsrätten av kriminalpolitiska skäl. Det nya institutet bilköp på avbetalning med ägarförbehåll fick snabbt allt större betydelse i omsättningen och aktualiserade den konflikt kring anförtrott förskingrat gods, som fått sin principlösning genom Hand wahre Hand-regeln i HB 11:4 och 12:4 i 1734 års lag — d.v.s. förvårvaren av det förskingrade godset hade möjlighet till godtrosförvärv. På 1870-talet var det främst representanter för lantmannapartiet, som drev kraven på oinskränkt vindikationsrätt av välförstådda grupp-politiska skäl. På 1970-talet drevs frågan främst av borgerliga riksdagsmän - uppenbarligen mindre av direkta borgerliga grupp-politiska intressen än på grund av allmänborgerlig äganderätts- och rättssäkerhetsideologi. I Norge ledde den politiska debatten kring en ny utredning av godtrosförvärven till en lagstiftning år 1978 om ”godtroerverv av losore”. I denna hade man i princip bevarat de urgamla reglerna från Christian V:s Norske Lov av år 1687 om oinskränkt vindikationsrätt. De preciserades nu till att gälla gods, som genom ”tyveri, brukstyveri, ran eller annen void eller trusel om void” frånhänts ägaren eller den ”somsitter med tingen på hans vegne” men man accepterade godtrosförvärv av anförtrott förskingrat gods. Man fick alltså i Norge ungefär samma regler som på sin tid stadgades i Sverige i 1734 års lag. Debatten i odelstinget präglades av en klar partipolitisk motsättning mellan de borgerliga partierna och arbeiderpartiet. De borgerliga slog vakt omäganderätten och den oinskränkta vindikationsrätten, även vid fall av förskingring av anförtrott gods. Arbeiderpartiet gjorde sig till förespråkare för godtrosförvärv i dylika fall. Någon ändring av vindikationsrätten till stulet gods i Norske Lov ville man inte ha på någondera sidan. I de borgerliga representanternas debattinlägg var argumentationen genomgående präglad av rättspolitiskt försvar för äganderätten. Det från arbeiderpartiets sida väntade kriminalpolitiska motivet att motverka förskingringar framfördes inte. Från arbeiderpartiets sida hävdades de rättfärdighetsmotiveringar, som alltifrån senmedeltiden anförts för Hand wahre Hand-regeln. Ägaren borde se sig för, när han anförtrodde gods till annan, så han inte visade tillit till en person, sominte förtjänade den. Godtrosförvärvarens förnyade aktualitet somlagstiftningsfråga i Sverige påverkades också av HD:s praxis, där principen från 1854 och 1855 års rättsfall befästes och nyanserades. Gentemot denna prax-is utbildades under 1970-talet ett visst rättspolitiskt tryck från aktioner i riksdagen och en promemoria från brottsförebyggande rådet, där man lade fram förslag till lagstiftning, som syf-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=