193 konflikt omstulet gods. Men HD:s avgöranden hade ännu inte fått karaktär av definitivt avgörande prejudikat. Frågan om den rätta tolkningen av MB 49:2 kunde fortfarande anses vara olöst. Sannolikt hade det då stor betydelse att en för det praktiska rättslivet så viktig lagkommentar somjustitierådet J.H. Backmans: Ny Lag-Samling, tog ställning för Rabenius tolkning. I kommentaren till MB utgiven år 1839 tryckte han utan någon som helst reservation av Rabenius argumentation beträffande godtrosförvärv av stulet gods. Närmast föregående lagkommentator, lagmannen J.A. Flintberg, hade i sitt Lagfarenhets-Bibliothek del V, som utkom 1803, intagit en neutral position. Han redovisade såväl HD:s dom av år 1799 som L. Tengwalls och O. Rabenius uppfattningar. Mot mitten av 1800-talet var naturligtvis Backmans lagsamling mycket viktigare och mer opinionsbildande. Den var mer modern, hade långt större omfattning än Flintbergs kommentar och ansågs enligt ett samtida vittnesbörd länge vara oumbärlig för den praktiske domaren. Så sent som år 1920 ansågs den ”ännu idag med fördel begagnas”.^ Åandra sidan visar den riksomfattande debatt omtolkningen av termen saklös i MB 49:2 somJuridiska Föreningen anordnade år 1853 liksom de motsatta uppfattningar, somföreträddes av Göta hovrätt respektive Skånska hovrätten i remissutlåtandena över LK:s förslag, att juristopinionen i Sverige blivit ytterst splittrad. Det var däremot inte juristopinionen i Danmark, Norge och Finland beträffande detta problem. Där fasthöll man i stor enighet, i Danmark och Norge vid Christian V:s Danske och Norske Lov och Finland vid principerna i 1734 års lag. Den enda mer betydelsefulla avvikande uppfattning som framträdde i något annat nordiskt land än Sverige var A.S. 0rsteds uttalande att han inte trodde att den oinskränkta vindikationsrätten i längden skulle kunna upprätthållas i Danmark. Ser man på HD:s beslut i målen 1854 och 1855 i detta allmänna sammanhang blir det tydligt att accepterandet av de exstinktiva godtrosförvärven till stulet gods så tillvida innebar en reception av utländsk rätt som HD:s majoritet accepterade en allmäneuropeisk regelbildning av medeltida ursprung under inflytande av den liberala tidsandan. Vägen framtill denna reception hade beretts nära ett sekel tidigare av en ung, europeiskt utbildad rättsvetenskapsman, som arbetade med en allmäneuropeisk analytisk metod. Men den metoden förde vilse, då den tillämpades ohistoriskt på kasuistiken i 1734 års lag. HD:s ställningstagande förankrades sedan hos domstolarna och så småningom också inomden allmänna opinionen genomatt HDhöll fast vid sin ståndpunkt och därmed etablerade en fast praxis. Stor betydelse hade det då att dess prejudikat blev allmänt kända genomatt de blev införda i allmänt använda lageditioner. En stark opinion bland bondebefolkningen, företrädd i riksdagen av repre- ^ SBL:J. H. Backman. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=