192 bildningen ha varit ett resultat av en reception av utländsk rätt. Omså var fallet blir det onekligen lättare att förstå att den svenska rätten på ett så centralt område kunde avvika från dansk, finsk och norsk. Utgångspunkten för de nya reglernas upptagande i svensk rätt, alltså Olof Rabenius skrift om godtrosförvärven av år 1770, var uttryck för en reception, nämligen av en allmänt på den europeiska kontinenten tillämpad tolkningsmetod genom kasuistisk analys. Metoden hade sitt ursprung i den romerska formularprocessen, där pretor och iudex genomsina analyser av konfliktsituationer tillsammans utvecklade balanserade konfliktlösningar.^ Denna högt utvecklade metod hade återupplivats vid medeltidens universitet och blivit allmänt använd från senmedeltiden. Men i Sverige hade metoden icke använts på vindikationskonflikten ägare-förvärvare av stulet gods. Ännu David Nerhman nöjde sig med att i sin ”Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem” av år 1756 säga: ”Men kan ägaren utspana, hwad honom frånstulit är, och förmår fulltyga sådant, tager han sitt åter, utan lösen. Rabenius ville - helt i tidens anda - förklara reglerna i HB 11:4 och 12:4 genomkasuistisk analys. Så långt var hans argumentation oklanderlig. Men när han sedan ville tolka MB 49:2 genom analogislut begick han ett misstag. Det var visserligen en vanlig metod att tolka lagtexter de lega lata- alltså när en text var oklar - genom analogislut. Metoden var mycket användbar i rättsvetenskapsmännens händer, när det gällde de romerska och senare de tysk-romerska rättskällorna. Den byggde på grundtanken att lika fall skulle behandlas lika. Rabenius misstag gods med MB 49:2 tolkning av MB 49:2, somi sin tur ledde honomatt missförstå termen saklös, vilken han uppfattade som rätt för förvärvaren att behålla godset. Men så skickligt argumenterade han att hans tolkning skulle komma att åberopas ännu nära ett århundrade senare och komma att utgöra ett starkt motiv för Göta hovrätts ställningstagande år 1853 till förmån för godtroende förvärvare - en ståndpunkt somju också HDföljde. Att Rabenius tolkning fick så stor betydelse både inomdoktrinen och domstolarna trots HD:s stoppsignal år 1799 berodde emellertid på två särskilda faktorer. För det första gjorde sig ett så starkt inflytande gällande från de kontinentala reglerna omprivilegiering av godtrosförvärvare - främst då från Allgemeines Preussisches Landrecht och Gode Civil -på lagkommittén och lagberedningen att ett accepterande av godtrosförvärv vid stulet gods tedde sig i det närmaste självklart vid en allmän lagreform. I samma riktning gick HD:s utlåtande över lagkommitténs förslag. Men därmed var saken inte avgjord. I HD:s praxis hade det visserligen under 1820-talet framträtt en tendens att acceptera godtrosförvärv vid vindikations- ' E. Anners, Den europeiska rättens historia I, s. 55 ff. ^ D. Nehrman, Criminalem, s. 339. ” 2 var att likställa reglerna i HB 11:4 och 12:4 om anförtrott om stulet gods. Därigenom leddes han in på en språklig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=