188 Som naturligt var protesterade inte utredningsmannen, riksdagsledamoten och hovrättsrådet Allan Ekström, som själv satt i lagutskottet, mot vare sig propositionens lagtext eller lagutskottets utläggning av den. Han hade i huvudsak fått somhan velat och sade också detta i sitt särskilda yttrande. — ”1praktiken” menade han, skulle bedömningen av frågan, huruvida en förvärvare gjort godtrosförvärv ”icke bli nämnvärt annorlunda enligt propositionen än enligt betänkandet”. Två andra ledamöter anförde vissa förtydligande resonemang, som de förklarade låg helt inomlagstiftarens intentioner. Då propositionen bifölls den 5 november 1986 förekom endast ett debattinlägg, nämligen av Allan Ekström. Han gav en kort historisk exposé över frågan och uttryckte sin glädje och tillfredsställelse över att Sverige nu äntligen skulle få en särskild lag i ämnet sedan flera tidigare försök icke lett till resultat. Han fann det också hedrande att hans utredning mottagits så väl av remissorganen liksom ”att den nära nog på varje punkt överensstämmer med det av ett enigt lagutskott tillstyrkta lagförslag som talmannen strax - hoppas jag - skall genomklubbslag upphöja till lag”.^' Så skedde också. Prot. från riksdagsdebatterna 1986/87:19. 5/11 1986. Här kurs. Lagtexten komatt lyda: ”Lag omgodtrosförvärv av lösöre; Inledande bestämmelser 1 § Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre. Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag. Förutsättningar för godtrosförvärv 2 § Har någon förvärvat lösöre genomöverlåtelse från någon annan somhade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, omhan har fått den i sin besittning och var i god tro. 3 § En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast omdet är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Lösen 4 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Den somvill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inomtre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad. 5 § Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genomgåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad somägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen omåterkrav hade framställts mot honom. Vid bestämmandet av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln. 6 § Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=