179 s. 63 f.f.). Arbetsgruppen anförde, att en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre vore angelägen för att bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål. Utredningens förslag innebär en viss skärpning. En förvärvare av lösöre från en överlåtare som inte hade rätt att disponera över egendomen skall inte anses ha varit i god tro omhan inte visar att så var fallet. Enligt gällande rätt kommer det an på egendomens ägare att styrka ond tro hos förvärvaren om den förre skall kunna behålla sin rätt till egendomen. Bevisbördan omkastas alltså och förslaget innebär en lätt modifiering av exstinktionsprincipen. Effekten av en sådanförändring kan förväntas skärpa uppmärksamheten hos förvärvare av lösöre och därmed ha en positiv verkan ur kriminalpolitisk synpunkt. Man kommer ifrån den situationen somkan verka stötande att den som frånstulits egendom alltid måste köpa denna tillbaka om han vill ha den åter och inte kan styrka ond trohos en somförvärvat stöldgodset. Vidare uppnäs en viss hämmande effekt pä mindre nogräknade förvärvare. Dessutomkan en viss uppmjukning av exstinktionsprincipen sägas innebära ett närmande till övriga nordiska länder, även om en nordisk rättslikhet inte heller genomdetta förslag uppnåtts. BRÅtillstyrkte förslaget. Det är onekligen intressant att tre remissinstanser, somfrån sina specifika utgångspunkter haft särskilda skäl att vara kritiska mot godtrosförvärven — alltså riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet - så reservationslöst anslöt sig till utredningens förslag. Detta visar ju med särskild styrka att den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods inte längre hade stöd ens hos de myndigheter, som av ålder sett som en viktig uppgift att förebygga och bekämpa häleribrottet. De ansåg omvänd bevisbörda tillräcklig. Härvidlag skiljde sig dessa myndigheters inställning tydligt från motsvarande danska och norska, måhända också de finska.^’ Riksskatteverket är den enda remissinstans, som uppmärksammat de speciella problemen vid godtrosförvärv genom exekutiv auktion av utmätt gods. Detta är överraskande; dylika fall är inte opraktiska och kan antagas vara icke alldeles ovanliga. I äldre tid var konflikten ägaren — gäldenären — borgenären av stor ekonomisk och rättslig betydelse. Redan under senmedeltiden blev särskilda regleringar av denna konflikttyp mycket vanliga såväl i England sompå den europeiska kontinenten i orter med större handelsutbyte. Därvid lät man i regel den utmätande borgenären få äganderätt även till det gods i gäldenärens besittning, som bevisligen tillhörde annan. Bakgrunden härtill var godsägarnas och det förmögna borgerskapets intresse av en effektiv exekution av räntor och hyror. Detta intresse var viktigare för dem i dylika situationer än skyddet av Mina kurs. ’’ Jfr SOU 1965: 14 s. 131 ff. och 218 ff. samt SOU 1984: 16 s. 95 ff. Riksskatteverkets yttrrande, (Dnr 244/84—15) Jd reg. 84.08.31, s. 1 ff. « 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=