177 vilka faktiska omständigheter somskall läggas till grund för aktsamhetsbedömningen. Visserligen kan en bevisbörda för förvärvaren stödjas på att han och inte ägaren, som gått miste omegendomen, har den bättre möjligheten att utreda omständigheterna vid förvärvet. Oavsett vem sombär bevisbördan är det naturligt att som en för förvärvaren negativ omständighet vid bevisvärderingen beakta, att han inte vill ge fullständiga uppgifter för sakens belysning. Det förhållandet att aktsamhetsbedömningen i vissa fall kan bygga på en undersökningsplikt för förvärvaren gör det också naturligt, att bevisbördan för vilka aktiva åtgärder som vidtagits av förvärvaren bör ligga på hans sida. Det torde emellertid vara att gåför långt, att som en enda huvudregel föreskriva, att bevisbördan för de omständigheter, som skall läggas till grundför prövning av den goda tron, läggs påförvärvaren. Omett förvärv skett för länge sedan kan det vara förklarligt, att förvärvaren inte kan ge upplysningar om omständigheterna vid hans förvärv. Särskilt tydliga blir svårigheterna på förvärvarens sida om förvärvaren rent av skulle ha avlidit, och ett anspråk från en tidigare och kanske bestulen ägare skulle framställas mot hans dödsbo. Det torde vara att gå för långt att utgå från att godtrosförvärv inte skett, för den händelse någon utredning om omständigheterna överhuvudtaget inte kan åstadkommas. En sådan regel skulle för övrigt påtagligt avvika från en eljest inom sakrätten gällande huvudprincip, att besittning till egendom ger presumtion för rättmätigt innehav. Fakultetsnämnden anser sålunda, att - om en enda grundregel skall uppställas ifråga ombevisbördan för omständigheterna vidett förvärv — bevisbördan bör ligga på den tidigare ägaren för att förvärvet inte skett i god tro. Emellertid måste huvudregeln, som illustrerats strax härovan, förses med åtskilliga modifikationer somi vissa lägen lägger en bevisbörda på förvärvaren. I varje fall riskerar utredningens förslag att leda till en för stel och i vissa lägen olämplig reglering. De jämförelser somutredningen gjort med vissa andra lagregler omomkastad bevisbörda är för övrigt inte heller alltid träffande; jämförelserna kan i varje fall inte vara avgörande. Fakultetsnämndens slutsats blir därför, att någon lagregel ombevisbördan inte bör införas utan att frågan liksom hittills får hanteras av domstolarna.” Beträffande bevisbördans placering låg fakultetsnämnden alltså nära hovrätten över Skåne och Blekinge, den domstol, som avgivit det mest utförliga remissvaret. Även beträffande lösningsrätten skilde sig fakultetsnämnden från de hittills redovisade remissinstanserna. Den ville uppenbarligen helst se värdeprincipen — icke vederlagsprincipen — tillämpad och argumenterade därvid i stort sett på samma sätt som SOU 1965:14. Framförallt var fakultetsnämnden tveksam gentemot vederlagsprincipen av tekniska skäl och gav ett flertal exempel på hur svår den kunde vara att tillämpa. Sannolikt, menade fakultetsnämnden, skulle dock ”lösenrätten” få ganska liten betydelse främst därför att en ägare i allmänhet är skyddad mot förlust genomförsäkring. 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=