164 Parallellen i denna aktuella norska debatt med motsvarande argument i den högmedeltida rättsbildning, som ledde till utbildning i nordgermansk rätt av Hand wahre Hand-principen är evident. Somjag försökt visa i mitt arbete: ”Hand wahre Hand, Studien zur Geschichte der germanischen Fahrnisverfolgung” förelåg länge en lakun i germansk rätt beträffande utvecklingen av en processtyp, som täckte situationen vid godtrosförvärv av anförtrott förskingrat gods. Detta berodde på att processen ursprungligen hade karaktär av konflikt mellan ätter. När lakunen börjar utfyllas gick rättsutvecklingen skilda vägar i nord- och sydgermansk rätt. I den senare fasthöll man vid att ägaren inte hade vindikationsrätt med samma motivering som den norske justitieministern åberopat vid sitt ställningstagande under debatten i odelstinget. Typiskt är sålunda stadgandet (145) i Lybecks äldsta statuter: ”En iewelic mensche se weme he sines dinges oder gudes wat lene . . .”, ty säger stadgandet, om låntagaren försäljer långodset eller sätter det i pant eller det blir taget i anspråk genom utmätning, så är ägaren skyldig att lösa till sig godset från innehavaren, omhan vill ha det tillbaka. Därför måste han se sig för vemhan utlånar och anförtror sitt gods till. Vad som från början sannolikt var ett avgörande i en kasuistik, där en rättfärdighetsmotivering fick fälla utslaget, blev så småningom en fast princip — Hand wahre Hand. Agaren skulle vaka över förtroendemannen, ty han hade icke vindikationsrätt till godset om förtroendemannen förskingrade det.*^ Köpmännens intresse av en ostörd omsättning ledde emellertid redan under senmedeltiden till att Hand wahre Hand-principen upprätthölls av uttryckligt anförda rättspolitiska skäl.*"* Att arbeiderpartiets representanter i debatten i odelstinget komatt sätta den klassiska rättfärdighetsmotiveringen i förgrunden berodde uppenbarligen på att de argumenterade med en kasuistisk metod. Eftersom vindikationsproblemet vid förskingring (eller utmätning) av anförtrott gods är sig mycket likt under hela den europeiska rättsutvecklingen är det då inte alls förvånande att den norska justitieministern argumenterade på samma sätt som man gjorde redan under medeltiden. I 1586 års reviderade lybska statuter sägs: ”Dann do jemand seinen Glauben gelassen, da musz er ihn wieder umb suchen”. Den berömde kommentatorn av dessa statuter, D. Mevius, har utvecklat detta närmare. Se E. Anners, Hand wahre Hand, s. 230. Det klassiska belägget härför är samme Mevius uttalande: ”Inqvisitio originis multas pareret difficultates, et examen dominii anterioris causa et occasio foret multarum litium, quibus nihil magis obstat vigori commerciorum”. Se E. Anners, Hand wahre Hand, s. 154.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=