163 Som synes behöll man i explicita ordalag den urgamla vindikationsrätten till stulet eller rånat godsd° Reglerna i § 2.2 är unika i europeisk rätt. Offentliga rättssubjekt eller förvaltarna av privat samling, ”somer åpen for allmenheten”, kan alltså i Norge alltid återtaga ”kunstverk, antikviteter eller museumsgjenstander” från godtroende tredje man, även om föremålet frångått ägaren genom t.ex. förskingring eller olovligen pantsatts. De är ett uttryck för det rättspolitiska motivet att skydda konst- och antikvitetssamlingar, som ägs av det allmänna eller är tillgängliga för allmänheten, även omman i detta syfte måste bryta igenomden såsomhuvudprincip accepterade exstinktionen vid förvärv av lösöre i god tro. Några rättsideologiska skäl anfördes inte. Somframgått av redogörelsen ovan spelade emellertid dylika skäl en stor roll för arbeiderpartiets ställningstagande. De borgerliga partierna ville av rättspolitiska skäl skydda äganderätten. Deras representanter företrädde genomgående tanken att skyddet av ägarens position var viktigare än hänsynen till godtrosförvärvaren. Bakomderas argument låg i grunden tanken att äganderätten var ett så centralt institut i samhällslivet att den inte fick försvagas. De urgamla vindikationsreglerna i Norske Lov av år 1687 hade fungerat väl och behövde ej ändras genom en ny lagstiftning. Från arbeiderpartiets sida anfördes däremot i första hand en rättsideologisk, närmare bestämt en rättfärdighetsmotivering. Man frågade vilken av parterna i vindikationskonflikten, som hade haft de största möjligheterna att skydda sig mot den nästan alltid oundvikliga förlusten, när en ägare fått sin egendomförskingrad av en person, vilken visat sig ej vara värd förtroendet (och uppenbarligen förutsattes vara insolvent) och ställdes mot en tredje man, sompå sin sida varken förstått eller bort förstå att ”avhendelsen mangier rett”. Man menade att ägaren hade haft de största möjligheterna till kontroll och att konflikten egentligen uppkommit genomatt ägaren visat förtroende för en person som ”ikke er tilliten verdig”." Häri ligger en tydligt uttalad rättfärdighetsmotivering. Agaren har handlat omdömeslöst; att konflikten ägaren-tredje man uppstått är hans fel. Det framstår då som rättvist att tredje man får behålla det omtvistade godset. Intressant nog anfördes inte annat än i förbigående den klassiska motiveringen för godtrosförvärvet av förskingrat anförtrott gods — nämligen att det var nödvändigt för omsättningens säkerhet och därmed för det ekonomiska livets utveckling överhuvudtaget. Denna motivering hade redan under medeltiden accepterats i större delen av Europa som argument för en begränsning av ägarens vindikationsrätt till stulet eller rånat gods genomatt tredje man gavs en rätt till löseninvändning. Den norska termen ”brukstvveri” motsvaras i stort sett av de svenska konstruktionerna ”tillgrepp av fortskaffningsmedel” och ”egenmäktigt förfarande”. " Justitieminister Inger Louise Valle. Se E. Anners, Äganderätt, s. 10 ff. och Hand wahre Hand, s. 13 ff. Instämmande Handwörterbuch der deutschen Rechtsgeschichte, art. Hand wahre Hand.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=