160 somde borgerliga partierna överhuvudtaget - väl ville ha en särskild moderniserad lag om vindikation av lösöre, men den borde bygga på principen om oinskränkt vindikationsrätt. Därefter uppträdde justitieministern Inger Louise Valle som framförde den sittande regeringens (arbeiderpartiets) uppfattning, sådan denna kommit till uttryck i propositionen. Hon ställde förhållandena vid avbetalningsköp med äganderättsförbehåll i förgrunden. Enligt gällande rätt kunde säljaren kräva tillbaka t.ex. en bil även från en senare köpare trots att denne varken visste eller borde ha förstått att bilen ursprungligen var såld på avbetalning med äganderättsförbehåll: ”En rekke saker i de senere år har vist hvilke urimelige resultater dette kan fore til for den somi god tro har kjopt f.eks. en bruktbil”. Hon anförde vidare att rättsutvecklingen i Norge liksom i de flesta jämförbara länder gick i riktning mot en utvidgad exstinktion och utvecklade ytterligare de rättspolitiska fördelarna av denna princip, bl.a. att den tillgodosåg att man inte bröt upp bestående förhållanden, vilket vore särskilt olämpligt om godset omsatts flera gånger. Intressant nog avslutade hon sin principiella argumentation med att åberopa den klassiska motiveringen för Hand wahre Hand-principen (som innebar att ägaren till anförtrott gods icke hade vindikationsrätt mot tredje man), nämligen att ”det er også den oprinnelige eier somselv normalt har kunnet fore kontroll med hvemsomskal få sitte med tingen hans, og somderfor bor stå tilbake dersomdet viser seg at denneperson ikke er tilliten verdig”.^ Nästan i förbigående nämnde hon att ”departementet går inn for at den som er blitt frastjålet en ting, alltid skal kunne kreve den tilbake, selv om den er solgt till en godtroende tredjemann”. Det skulle strida mot den allmänna rättsuppfattningen omhan i dessa fall skulle vara avskuren från att kräva saken tillbaka. Hon menade att ”omsetning av tyvegods representerer også et såpass alvorlig kriminalpolitisk problem at jeg finner det betenkelig å endre rettstillstanden på dette område”. Hoyres representant i debatten, Mona Rokke, anmälde att Hoyre i likhet med Kristelig Folkeparti och Senterpartiet, inte heller efter justitieministerns anförande kunde ansluta sig till lagförslaget. en traditionell rättsuppfattning, somansågs avspegla det allmänna rättsmedvetandet, just därför att konfliktsituationen var så komplicerad. ’ Beträffande handeln med begagnade bilar utvecklade hon argumentet närmare: ”På samme måte somjustiskomiteens flertall vil jeg her forst peke på at det dreier seg ombrukte ting, og at erververen har grunn til å vise aktsomhet i disse tilfellene. Det er bare den aktsomme kjoper som vil beskyttes etter lovutkastet. Dessuten vil långiveren og utleieren ha et visst strafferettlig vern. For övrig er problemet her hvemdet er sombor pålegges byrden med å undersoke sin medkontrahents xrlighet og eventuelt ta risikoen for svikt hos denne. Jeg mener at utlåneren er niermest til J bxre risikoenfor låntakerens eventuelle utlovlige disposisjoner over Ungen. Utlåneren står for övrig i fare for at tingen også på annen måte kan komme bort, f.eks. bli odelagt. Ved utleie mot vederlag kommer i tillegg at utleieren vil ha en viss mulighet til å kalkulere et eventuelt tap inn i leien dersom han driver det somnasring.” Här kurs.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=