158 avgjordes, uppkom delade meningar. En borgerlig majoritet i justitiekommittén (hoyre, senterpartiet och kristelig folkparti) ville behålla den urgamla vindikationsrätten i Christian V:s Norske Lov av år 1687. Arbeiderpartiets representanter ville däremot acceptera exstinktionsprincipen, ehuru de ville göra undantag för gods somgenomstöld, rån och grovt tvång kommit ur ägarens besittning. Att här medge godtrosförvärv ansåg de ”ville komme for sterkt i strid med den alminnelige rettsopfatning i Norge”. Inte heller borde förvårvaren (av samma skäl) under några omständigheter kunna ”vinne rett till kunstverk, antikviteter eller museumsgjenstander, som er i offentlig eie eller tillhör privat samling som er open for allmenheten”.'^ Debatten i odelstinget präglades av dessa oförenliga uppfattningar, där de partipolitiska reaktionerna tydligt trädde i dagen. De borgerliga företrädde med skärpa ett rättspolitiskt krav på skyddet av äganderätten, medan man från arbeiderpartiets sida - också med skärpa — åberopade ett rättsideologiskt motiv. Därvid framförde man från arbeiderpartiets sida den i germansk rätt under högmedeltiden utbildade Hand wahre Hand-principen, d.v.s. att ägaren måste vaka över den, som han givit sitt förtroende genom att låna eller leja ut gods och dess konsekvens ”Dann do jemand seinen Glauben gelassen, musz er ihn weider umb suchen”.^ I den svenska debatten kring godtrosförvärvets problematik hade - som ovan visats - ända sedan HD:s principavgöranden 1854 och 1855 de rättspolitiska, närmare bestämt de kriminalpolitiska argumenten - nödvändigheten att bekämpa häleriet och därigenomstöldbrotten — spelat en framträdande, delvis avgörande roll. I Norge var man helt enig omatt ej avskaffa vindikationsrätten till gods, som genom brott kommit ur ägarens besittning. Följaktligen var de kriminalpolitiska argumenten av underordnad betydelse och framträdde i ringa mån i debatten. Den blev i det stora hela präglad av civilrättsliga motiveringar till de skilda ståndpunkterna. I det följande ges ett summariskt referat av debatten i odelstinget. Därefter analyseras de rättspolitiska och rättsideologiska argumenten och deras partipolitiska bakgrund. Debatten inleddes av den ledamot som enligt odelstingets regler skulle presentera lagförslaget, Anne-Lise Bakken. Hon gav en resumé över ärendets behandling inomjustitiekommittén. Eftersom hon tillhörde arbeiderpartiet lade hon tyngdpunkten på detta partis uppfattning. Inom detta fäste man särskild vikt vid att godtrosförvärv av gods, somsålts på avbetalning med ägarförbehåll och sedan förskingrats, skyddades mot den förlust, somnästan alltid var oundviklig på grund av förskingrarens insolvens.^ Gentemot det argument, somhon Ärendet återfinns i odelstingets protokoll (här dt. OT Prot.) 1978 — Lov om rett till losore erhvervet i god tro. Sak nr. 7 OTProt s. 336 ff. ^ E. Anners, Hand wahre Hand, s. 229 f. ^ Anne-Lise Bakken utvecklade detta argument på följande sätt:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=