155 godtrosförvärvets juridiskt-tekniska historia liksom föreskrifterna beträffande godtrosförvärvad egendom som vanligen brukar säljas med äganderättsförbehåll. Där krävs att förvärvaren ”genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt” försöker förvissa sig om att sådant förbehåll inte hindrar överlåtelse. Detta är ju ett krav på en särskild sorts aktsamhetsåtgärd. Ett annat ur historisk synpunkt intressant inslag i de båda förslagen är den kombination av ursprunglig germanskrättslig och romerskrättslig processrättsteknik som använts vid bestämmandet av rättsfaktum: den goda tron. Detta i själva lagtexterna underförstådda rättsfaktum anges uttryckligen i de likalydande rubrikerna: ”Lag omgodtrosförvärv av lösöre”.^ Tydligen är det den på visst sätt bestämda goda tron som är avgörande rättsfaktum för förvärvarens äganderätt. Här tillämpas nu i båda texterna den från den romerska rätten hämtade tekniken att hålla bevisfakta för den goda tron öppna (”omständigheterna i övrigt”) och endast somvägledning därvidlag nämna ”egendomens beskaffenhet och de förhållanden under vilka den utbjöds”. Detta är möjligt genomden tidiga romerska rättens och vår egen fria bevisprövning.^ I den ursprungliga germanska rätten kunde man inte göra så. Där opererade man med edgärdsmannabevis, vilket innebar att rättsfakta och bevisfakta sammanföll, d.v.s. man uppställde direkt rättsfakta, som uteslöt eller bekräftade den goda tron. Hade dessa fakta styrkts med edgärdsmän eller, i rättsbildningar somville gynna förvärvaren, genom t.ex. dennes egen ed, inträdde eo ipso rättsföljden, förvärvarens (redligen) vunna äganderätt. Man kunde inte (och behövde inte) som i romersk rätt ställa emot varandra ett antal omständigheter, som talade för respektive mot förvärvarens goda tro. Det är nu intressant att se att de omständigheter, som i de båda lagförslagen anges som modeller för bevisfakta, alltså egendomens beskaffenhet och de förhållanden under vilka den utbjöds, icke är hämtade från 1800-talets lagförslag om godtrosförvärv. Där, d.v.s. i lagkommitténs och lagberedningens förslag, använde man endast omständigheten att egendomen förvärvats på ställe, som är i något avseende centrum för omsättning, som gräns för vanligt exstinktivt förvärv å ena sidan och oinskränkt exstinktivt godtrosförvärv å den andra. I det senare fallet skulle ägaren ej ha rätt till att lösa till sig godset.Lagförslaget i SOU 1965:14 och förslaget till lagrådsremiss har i stället som modeller för bevisfakta generellt upptagit omständigheter, som redan i den högmedeltida germanska rätten kunde användas som rättsfakta vid regleringen av konflikten ägaren-förvärvaren. Detta är ju en uttrycksfull illustration till tidlösheten i problematiken kring godtrosförvärven." vid fall av stöld och rån från ägaren till tredje man. * Dessutom framträder rättsfaktum i förslaget till lagrädsremiss i 2§: ”Den som pä grund av annans godtrosförvärv enligt § 1 ’ Se E. Anners, Den europeiska rättens historia I, s. 64 f. och 184 ff. Se ovan s. 35 ff. Jfr SOU 1984: 16 s. 37 ff. " Se E. Anners, Äganderätt, s. 194 f. Jfr nedan det norska kapitlet s. 157 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=