KAPITEL VII Godtrosförvärven i det nordiska samarbetet Genomhandeln över gränserna mellan de nordiska länderna komman att i den praktiska nordiska samarbetspolitiken uppmärksamma ett förhållande, som länge ansetts vara av övervägande teoretiskt intresse. Beträffande konfliktregleringen ägaren-tredje man hade man fortfarande olika regler i de nordiska länderna. Danmark och Norge hade bevarat den i Danske Lov (1683) resp. Norske Lov (1687) stadgade oinskränkta vindikationsrätten till såväl stulet somanförtrott gods. Finland stod kvar på 1734 års lags ståndpunkt på det sättet att HB 11:4 och 12:4 fortfarande gällde såsomhuvudregel vid obehöriga förfoganden över anförtrott gods medan de ej gällde, då besittningen gått förlorad genom stöld eller eljest mot ägarens vilja. I 11 § finska strafflagens promulgationsförordning (1889) stadgades vindikationsrätt för gods, som kommit ur ägarens hand genom snatteri, stöld, rån eller utpressning. Det anses att denna kodifiering är uttömmande; vindikation kan ej ske om icke något av de uppräknade brotten föreligger. Man kan alltså säga att huvudregeln i Sverige och Finland var och är exstinktion, medan Danmark och Norge har som huvudprincip oinskränkt vindikationsrätt. Nordiska rådet tog upp frågan om en samordning de nordiska länderna emellan av rättsreglerna beträffande godtrosförvärv av lösöre — frågan hade ju också tidigare varit uppe på ett nordiskt juristmöte. Nordiska rådets presidium skrev år 1959 till de nordiska ländernas regeringar med hemställan om ett gemensamt utredningsarbete. Ett sådant kom till stånd genom särskilda utredningsmän för varje land.* I den svenska utredningen (SOU 1965:14) har man lyckats ge en mer nyanserad bild än tidigare av godtrosproblemet genomatt göra en mer inträngande analys av de olika sidorna av konfliktsituationen ägare-förvärvare och olika lösningars inverkan på samhällspolitiska intressen. Utredningsmannen påpekar sålunda för första gången i den nutida debatten att: ”Likaväl som det ur omsättningslivets synpunkt kan anses vara ett beaktansvärt intresse att lösören kunna utan ingående efterforskningar tryggt förvärvas från den somhar dem i sin besittning, i lika måtto får omsättningen anses betjänt av att gods kan t.ex. deponeras eller uthyras med rimlig risk. Anses omsättningsintresset kräva snabbhet och frihet från omständliga undersökningar vid rättshandlingar med lösören synes det sålunda på intet sätt tala entydigt för exstinktion. * Se översikten i SOU 1984: 16, s. 40 ff. ^ SOU 1965: 14 s. 164 f. Mina kurs. « 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=