148 mast genom förfrågan hos den i handlingarna uppgivne säljaren, kunde anses ha ägt att förlita sig på handlingarna. C hade därför åsidosatt tillbörlig aktsamhet. Att C var bilförsäljare betonas inte särskilt i HD:s avgörande, men har anmärkts i rättsfallsrubriken. Författaren ^ till det referat i SvJT, varifrån ovanstående redogörelse för rättsfallet tagits, justitierådet Henrik Hessler sammanställer fallet med en allmän norm, som — ehuru ingalunda undantagslöst - rekommenderats i betänkandet Godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965:14). Normen skulle innebära att godtrosförvärv skulle kunna anses föreligga, om förvärvaren gjort undersökning av säljarens åtkomst och det fordrats förfalskning eller därmed likartad åtgärd från överlåtarens sida för att förvärvaren skolat kunna misstaga sig. Hessler menar att denna uppfattning måhända legat till grund för hovrättens avgörande, men att HD:s domtydligen inte ger något stöd för uppfattningen. Å andra sidan är det med hänsyn till de särskilda omständigheterna tveksamt omHDskall kunna anses ha underkänt den. I en serie rättsfall gällande ägarförbehåll och förskingring möter ett^ - NJA 1977 s. 554 — där SOU-normen får ett visst stöd. En bil hade sålts med ägarförbehåll och av köparen (B) överlåtits vidare. B hade företett ett förfalskat kvitto, utvisande att han köpt bilen av en privatperson och att den var till fullo betald. Det framhölls i HD:s dom, att kvittot inte gav anledning till misstanke. Under hänvisning härtill men under åberopande även av andra omständigheter ansåg HD, att köparen (C) inte brustit i tillbörlig aktsamhet. Det konstateras i HD:s dom att C ej sysslat med bilhandel utan var en privatperson och att det på en person i hans ställning inte kunde ställas ”orealistiska” krav ifråga om undersökning. Hessler anmärker ytterligare att i rättsfallet NJA 1966: A52 hade förvärvaren förlitat sig på handlingar somvisade sig vara förfalskade; godtrosförvärv ansågs föreligga. I samma referat av praxis påpekas också två rättsfall från 1975, där rätte ägarens talan bifallits, därför att förvärvaren inte gjort tillräckliga undersökningar. I det ena av dem uttalade HD direkt att det var en fast praxis ifråga omförvärv av begagnat motorfordon att god tro i regel förutsatte att särskilda undersökningar gjorts av förvärvaren. Dessa fall gällde ju anförtrott gods och inte stulet eller rånat. Men det är - somsagt — självklart att godtrosrekvisiten måste tillämpas analogt.^ Framtill slutet av 1970-talet hade alltså kraven på förvärvarens bevisning om fullgjord undersökningsplikt skärpts väsentligt. ^ Han visste onekligen vad han talade om, eftersom han var utredningsman för den utredning, somutmynnade i SOU 1965:14. * Se H. Hesslers referat SvJT 1983 s. 166. ’ Detsamma gäller förvärv av panträtt. HD har också i rättsfallet NJA 1981 s. 750 fastställt en hovrättsdom, där det förklaras att för att förvärvaren av en panträtt skall kunna åberopa god tro vid sitt förvärv krävs att han vid pantsättningen iakttar samma mått av aktsamhet beträffande pantsättårens rätt att förfoga över godset som köpare har att iaktta beträffande säljares rätt att överlåta gods.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=