147 förvärv skall bestämmas efter det av tredje man utgivna vederlaget. Vid gåva är man mera osäker; fallet är dock av ringa betydelse. Eftersom dessa författare endast omnämnt riksdagsärendena under 1870talet och det femte nordiska juristmötets debatt i frågan har de inte uppmärksammat hur svag ställning HD:s avgöranden 1854 och 1855 ursprungligen hade i rättsbildningen. Prejudikaten stred mot en stark folkopinion liksom mot en fast grundad mening hos många ledande rättsvetenskapsmän och domare. Men själva den orubbliga konsekvensen i HD;s hävdande av sin ståndpunkt ledde till att vad somfrån början kunde uppfattas som en tillfällighet blev en fast och alltmer auktoritativ praxis. Denna praxis har under det sekel somförflutit sedan 1880-talet icke ändrats beträffande huvudprincipen. Det finns nu ett betydande antal rättsfall, där domstolarna med HD i spetsen upprätthållit ovan redovisade regelkomplex, och där konflikterna ägare-tredje man gällt tillämpningen, t.ex., kraven på god tro och lösningsrätten. Därvid kan skönjas en viss skärpning av kraven på god tro. Man kan sålunda jämföra ovan redovisade rättsfall från 1876, 1878 och 1881 med en HD-dom från 1955.^ En biltjuv hade sålt den tillgripna bilen utan att kunna förete besiktningsinstrument. Föreskriven namnskylt hade likaså saknats. Köparen, som icke vidtagit någon undersökning beträffande säljarens rätt att förfoga över bilen, ansågs av Högsta domstolens majoritet (en ledamot skiljaktig) icke kunna göra gällande godtrosförvärv. Samma tendens att skärpa kraven på god tro, d.v.s. i praktiken kräva en undersökningsplikt för tredje man, blir tydlig i NJA 1967 s. 321.^ B hade i falskt namn hyrt en bil av A. B sålde därefter obehörigen bilen till bilhandlaren C. Frågan i målet var, om C kunde göra gällande godtrosförvärv till bilen eller omAskulle ha rätt att få den tillbaka. B företedde vid överlåtelsen till C två handlingar, ett kvitto och en ordersedel, vilka utvisade en viss bilfirma som säljare. Dessa handlingar var båda förfalskade. Däremot företedde B inte besiktningsinstrument på bilen. Hovrätten ansåg, att de företedda förfalskade handlingarna ej kunde anses ha varit ägnade att inge misstanke. Så var ej heller fallet med den omständigheten att besiktningsinstrument inte visades upp. EftersomC granskat B:s åtkomsthandlingar och B:s förklaring till att besiktningsinstrument inte företeddes ej varit osannolik, ogillades rätte ägaren A:s talan. Godtrosförvärv ansågs alltså föreligga. HD:s majoritet (fyra ledamöter) biföll däremot A:s talan omatt återfå bilen. Det framhölls bl.a. att vad somutretts rörande de (i målet ej företedda) förfalskade handlingarna inte gav stöd för att C utan ytterligare kontroll, när- ^ Se NJA 1955 s. 114 ff och H. Hesslers referat i SvJT 1983 s. 165 ff. Det må påpekas att 1881 års fall utgick från den gamla processuella huvudregeln somstämde med den ursprungliga oinskränkta vindikationsrätten, nämligen att det ålåg förvärvaren att bevisa redligt förvärv. * Fallet gällde förskingrat förhyrt gods, alltså en situation reglerad i HB 12:4. Men HDhade sedan 1854 likställt dessa fall med godtrosförvärv av stulet gods, och godtrosrekvisitet blev alltså detsamma i båda typerna av konflikter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=