144 med, och det blir för honomlätt att utöfva sitt yrke, då han hålles omryggen af så kallade tjufköpare, det vill säga kan vända sig till dylika personer, som, oafsedt den dom de hafva af allmänna omdömet, likväl hafva medborgerligt förtroende, men äro så nedriga, att de inlåta sig i handel med sjelfva tjufven, ehuru de nogsamt veta, att han på oärligt sätt åtkommit varan. Deta fråga dessa personer icke efter, blott de få varan för godt pris. Lind hoppades att ”en följande riksdag mera skulle beakta denna sak än nu blivit fallet”. Han ansåg att ”den somfrånstulits en vara bör hava den åter utan att behöva betala därför. Det är huvudsakligen häststölder, som föranlett min motion och dessa äro mycket allmänna.” Han klagade även över pantbankerna i Stockholm, somgjort det till ett verkligt yrke att stjäla saker och gå med dem till ”pantaktiebankerna” för att få pengar. Ägaren måste sedan betala om han ville få tillbaka sin egendom. Lind sade sig ha velat yrka återremiss ominte riksdagen varit så långt framskriden och slutade med den vanliga frasen om att han hoppades i rättvisans namn på bättre lycka nästa gång. Som synes hade nu Lind bytt omfot. Hans motionsyrkande gällde vindikation av stulet gods, där tredje man köpt från misstänkt person. Hans argumentation i debatten gällde vindikation av stulet gods från godtroende förvärvare, där han (tacksamt) anslöt sig till utskottets ståndpunkt, d.v.s. oinskränkt vindikationsrätt. Men han kunde ju inte gärna yrka något som låg så vid sidan av motionens yrkande. Eric Sparre kunde inte återhålla en försmädlig kommentar av innehåll att det förvånade honomatt utskottet väl sade sig icke anse motionen ge anledning till att upptaga en principdiskussion i frågan men ändock gjort så på två hela sidor i utlåtandet, där utskottet kritiserade domstolspraxis.'^ Något yrkande hade " Lind fortsane: ”På det sätt domstolame nu tyda gällande lag kan egare af stulet gods icke äterfä det stulna utan erläggande af den mängen gäng tillkonstlade köpeskillingen. Detta har jag visat i min motion, genomdervid bifogad lagakraftvunnen dom, ehuru deremot visserligen kan invändas, att den bestulne icke gätt till högre Instans. Men härvid mä man ej förbise de stora kostnader, som utomrättegången drabbat den bestulne genomtelegraferingar, efterspaningar och resor ät alla håll och väderstreck som i lyckligt fall ledt derhän att man fått reda pä hvar det stulna godset finnes. Icke annat resultat följer än att den insolventa tjufven dömes att ersätta det stulna, och egaren, om han vill hafva sin vara äter, skall lösa den frän tjufvarne i andra aller tredje mans hand, hvilka gudbevars, utom den allmänna opinionen, lagen tillerkänner välfrejdadt anseende. Häraf kan man lätt inse, att den bestulne tröttnar och ej vidare fullföljer en rättegång, somej har, eller efter nu gällande tillämpning af lag, icke kan fä annan utgång, än att egaren till det honomfrånstulna skall köpa sitt gods äter, hvilket missförhållande fått ett starkt stöd genomvår Högsta domstols utslag afår 185^, som finnes infördt i vära lagböcker, och jag fär upprigtigt säga, att ju mera detta prejudikat blifvit bland folket bekant, desto flera tjufband uppstått, och det vidriga inträffat, att lagen eller dess tillämpning verkligen lägger hyende under lasten. Hela tjufband kunna pä detta sätt regera och hästtjufvarne i synnerhet veta i flesta fall mycket väl, hvart de skola fara för att blifva af med kreaturen.” Detta ger ju - jämte andra vittnesgilla uttalanden under riksdagsdebatterna i frågan - ett starkt stöd för att häststölderna verkligen var en utbredd och besvärande företeelse inom den dätida kriminaliteten. II. kam. prot. den 8 maj 1886, s. 35 ff. ” 11
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=