143 I fortsättningen betonade utskottet att motionen ej gav utskottet anledning ingå på den stora principfrågan, ”omman, i öfverstämmelse med Lagkomitténs förslag, bör i lag fastställa den åsigt, somframträdt i Högsta Domstolens omförmälda utslag, eller om man, på sätt den äldre Lagberedningen, de enskilde motionärerne vid riksdagarne 1873, 1874 och 1875 samt de nämnda årens LagUtskott föreslagit., bör bibehålla den nu gällande grundsatsen med mera eller mindre betydande modifikationer.” Bergströmkunde tydligen inte neka sig nöjet att påpeka att hans ståndpunkt omfattades av lagutskotten vid alla de tre riksdagar, där frågan i hela dess vidd behandlats. I utlåtandet påpekades vidare att motionären missförstått den av honomingivna domen, varav skulle framgått att en person trots att han dömts för häleri ändock tillerkänts lösen. Utskottet skärpte därvid tonen: ”Härmed må emellertid förhålla sig huru somhelst,så är dock uppenbart, att, om en person dömes till straff jemlikt 3 kap. 10 § Strafflagen för handel med misstänkt person, den sålunda dömde icke kan anses hafva i god tro åtkommit det gods, som han af den misstänkte tillhandlat sig, hvadan han, äfven enligt den af Högsta Domstolen i ofvan antydda utslag hyllade mening, är skyldig att, såvida han fortfarande har godset i sin besittning, utan lösen utlemna det till den, somvisar sig vara egare deraf. Att detsamma är förhållandet enligt den lagtolkning, hvars rigtighet Utskottet här ofvan sökt ådagalägga, lärer knappast behöfva påpekas.” Utskottet hemställde att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Lind, somlär ha haft en högtanke omsig själv och sina prestationer, blev begripligt nog förtretad. Han polemiserade i skarpa ordalag mot utskottet och gav en drastisk skildringav de svåra följderna av domstolspraxis: ”Jag kan icke dela det slut, hvartill Utskottet kommit, och det synes mig minst sagdt besynnerligt, huru Utskottet svajat hit och dit för att komma till det slut det gjort. Det åberopar åtskilliga lagrum, som icke höra till frågan. Så åberopas 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken, hvilka icke höra hit. Dessa lagrum handla ingalunda om stulet gods. När jag läste utlåtandet, syntes det mig, ju närmare jag kom slutet, som omUtskottet velat gifva mig rätt i mitt yrkande. Bland annat har det sagt: ”Det torde sålunda få antagas såsom visst, att 1734 års lag löst ting, eger att utan lösen återtaga detsamma äfven från en innehafvare i god tro.” Detta uttalande synes gifva mig ett godt stöd för min motion, men icke dess mindre har Utskottet kommit till ett helt annat resultat än jag önskat. Det är nogsamt Kammaren bekant, att det beklagligt nog finnes alltför många dåliga personer i det stora samhället. Tjufven som stjäl har ingenting att ersätta Utlåtandet syftade på domens överensstämmelse med SL 6:5, en fråga som låg vid sidan av vindikationsproblemet. hufvudregel uppställer, att den, som mot sin vilja mistat ett som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=