142 Somexempel kan anföras följande avsnitt: ”Under den första tiden efter det 1734 års lag trädt i kraft synas emellertid hvarken domstolar eller rättslärde hafva förestält sig att med ofvanintagna stadgande^ afsetts att införa någon nyhet i lagstiftningen. Det var först under senare hälften af 18:de århundradet som en berömd rättslärare vid Upsala universitet ^ framträdde med den tolkning af anförda lagbestämmelse, att ordet ”saklös” skulle innefatta frihet ej blott från kriminelt ansvar, utan ock från den civila förpligtelsen att utan lösen utgifva godset till egaren. Den sålunda framstälda meningen, till stöd för hvilken jemväl, bland annat, anfördes, att den lagens grund, hvilken föranledt de i 11 och 12 kap. Handelsbalken meddelade stadganden, sträckte sig till alla de fall, då löst gods på god tro kommit i tredje mans besittning, vann bifall såväl af åtskillige domare somock af de rättslärde, bland hvilka den var förherskande, till dess en ansedd lärare vid universitetet i Lund* uti en i sjunde bandet af ”Juridiskt arkif” införd afhandling uppträdde till försvar för den äldre åsigten. I sistnämnda afhandling erinrades i fråga om betydelsen af ordet ”saklös”, att detta ord i lagspråket före 1734 alltid blifvit användt för att beteckna frihet från kriminelt ansvar, i motsats till ”saker”; och att detsamma ingalunda ansågs utesluta skyldigheten att utlemna det klandrade godset, styrktes af ställen i Landslagen, der innehafvaren af klandradt gods uttryckligen ålades att utgifva detsamma, hvarefter, under förutsättning af god tro, tilllades: ”och vare saklös”. ”Den sist anförda tolkningen är enligt Utskottets åsigt den rigtiga."’” Utskottet polemiserade därefter mot HD:s prejudikat och förklarade den i 1734 års lag antagna huvudregeln såsomfortfarande gällande. HD:s utslag hade ickeförmåga att ändra gällande lag. D.v.s. MB49:2. ^ Alltså O. Rabenius, Klander, se s. 25 ff ovan. * Alltså F. Schrevelius. Se ovan s. 36. ’ Utskottet anförde därjämte ett helt nytt argument för den enligt dess mening rätta tolkningen av MB 49:2. I dess utlåtande sades nämligen: ”De i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken meddelade stadganden - hvilkas grund väl synes sträcka sig till alla de fall, der ett ting med egarens bifall kommit ur hans besittning, men ingalunda till' de fall, der egarens besittning blifvit upphäfd mot hans vilja — torde såsom uttryckligt meddelade undantagsbestämmelser styrka hufvudregeln. I 17 kap. 2§ Handelsbalken stadgas: ”Hvad i gäldenärs bo finnes, somhörer annan till, det skall först uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, somsatt är under bolag, eller till salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre gifves; faddergåfva, hemgift och annat dylikt.” Detta lagrum gifver ett starkt stöd åt den nu framstälda åsigten, synnerligen genom sammanställningen mellan tillägget vid pantsatt gods ”då lösen derföre gifves” och frånvaron af sådant tillägg vid alla de öfriga uppräknade exemplen på gods, som hörer annan till.” Argumentet är slående riktigt, och visar att författaren av utlåtandet, vare sig det nu var Bergströmsjälv somfört pennan eller givit direktiv till sekreteraren, var väl förtrogen med 1734 års lag och hur den skulle tolkas med rättshistorisk metod, d.v.s. genomatt insättas i sitt tidssammanhang. Med tanke på Bergströms allmänt omvittnade höga juridiska kapacitet och den skicklighet med vilken han i tidigare debattinlägg demonstrerat rättshistoriska insikter är det väl tänkbart, att Bergströmsjälv var upphovsman till argumentet. Det bör ha varit en överraskning för samtida doktrin.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=