141 I fortsättningen av motionen hävdade Lind samma tolkning av SPL 16:5 som i 1870-talets riksdagsdebatter framförts bl.a. av Axel Bergström, alltså att denna endast till språket moderniserade version av MB 49:2 stadgade vindikationsrätt för ägaren. Men Lind anmärkte att i praxis förekommit att en innehavare av en stulen häst blivit dömd att böta ”för det han tillhandlat sig djuret af misstänkt person och samtidigt förklarats berättigad behålla djuret, derest rätte egaren icke ville återköpa det”. Till stöd för denna kritik av domstolspraxis bifogade han en häradsrättsdom från Göta hovrätts område, varav skulle framgå just att en tredjeman kunde på en gång dömas för häleri och tillerkännas lösen för godset. Lind ville hänföra detta till otydligheten i gällande lag. Lind yrkade därför: ”att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla omsådant förtydligande tillägg i 10 § af 3 kap. eller annat lämpligt ställe uti gällande strafflag, att innehafvare af stulet gods, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person, vare sig å marknad eller annorledes, skall vara skyldig att utan lösen eller ersättning återlemna godset till dess rätte egare.” Genomden av Lind valda olyckliga formuleringen kom han att slå in öppna dörrar. Att den somförvärvade tjuvgods av misstänkt person var skyldig återställa godset utan lösen var av ålder gällande rätt. Vidare var det av honomanförda rättsfallet alls ej ägnat att styrka att domstolspraxis skulle kunna vara så absurd. Lagutskottet, där Axel Bergströmförde klubban, behandlade Linds motion med något somnärmast liknar överseende.'* I utskottets utlåtande heter det nämligen bl.a.: ”Den fråga, som, ehuru icke i sitt hela omfång utan endast i en jemförelsevis obetydlig del, genom förevarande motion dragits under Riksdagens pröfning, nemligen frågan huruvida och under hvilka vilkor en person, sompå ett rättsstridigt sätt blifvit beröfvad ett till lös egendomhänförligt ting, må kunna återvinna (vindicera) detsamma, är en af de vigtigaste, och man kan väl tillägga en af de mera svårlösta inom civilrätten. Med afseende å detta förhållande är till en början uppenbart, att en ändring i eller tillägg till den nu i detta ämne gällande lagstiftning i intet fall bör, såsom motionären förutsatt, få sin plats i Strafflagen eller till densamma hörande författningar. Motionärensförslag i denna del grundar sig tydligen på en förblandning af begreppen återvinningsrätt och rätt till skadestånd, som äfven i öfrigt framträder i motionen." Av fortsättningen av utlåtandet framgår att detta praktiskt taget dikterats av Bergström. Det innehåller i allt väsentligt samma argument för att MB 49:2 (och alltså även SPL 16:5) skall tolkas såsom stadgande oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods, somframförts av Bergströmi riksdagsdebatten liksom vid 1884 års nordiska juristmöte.^ ■* Lagutskottets utlåtande 1886: 57. ^ Se ovan s. 65 ff och 119 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=