139 skulle självklart det i pant givna beloppet jämte upplupen ränta erläggas. Ville den bestulne ägaren hävda sin rätt gentemot tredjeman, måste han visa att denne vid förvärvet varit i ond tro.*^ Därvid kunde tämligen besvärande omständigheter för tredjeman framkomma utan att detta alltid ledde till framgång för käranden. Som framgick av den livliga debatten vid det femte nordiska juristmötet år 1884 hade man i de större svenska städerna, särskilt i Stockholm, betydande svårigheter att bekämpa det häleri, som bedrevs av yrkesmässiga pantlånare. Efter näringsfrihetsförordningens tillkomst år 1864 kunde ju vem som helst sätta upp pantlånerörelse, eftersomingen kontroll utövades beträffande de personer, somägnade sig åt en rörelse där frestelserna till häleri var stora. Men 1884 ansågs tydligen måttet rågat. Den 7 november detta år utgavs en kungl. kungörelse med bestämmelser i fråga omvillkoren för idkande av pantlånerörelse.'* Det är högst troligt att tillkomsten av förordningen haft samband med den livliga debatten vid årets nordiska juristmöte bl.a. om de risker för häleri, som var förbundna med en okontrollerad pantlånerirörelse. Jfr J. Ask, s. 106, där Ask anser att ”innehavarens blotta uppgift omde konkreta förhållandena, under vilka han mottagit saken, icke får anses tillräcklig. Han måste styrka sin goda tro eller åtminstone göra den sannolik. Här —liksom vid 1884 års juristmöte(ovan s. 112) —framträder alltså tanken att man skulle kunna stärka skyddet mot häleri genom att lägga bevisbördan på den som åberopade godtrosförvärv. Fallen ovan från Örebro och Göteborg är ju också talande. '* För utövande av pantlånerörelse krävdes tillstånd av K.B. Förordningen föreskrev vidare bl.a. bokföringsskyldighet beträffande panterna och särskild poliskontroll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=