138 Detta mål avgjordes av HDmed rösterna 5 mot 2. Än knappare blev majoriteten då HD år 1881 avgjorde ett vindikationsmål från Göteborg.*^ Målet gällde två stulna ur, som pantsatts hos ett pantlåneribolag i Göteborg. Bolaget hävdade god tro, medan käranden åberopade att två polismän dagen efter stölden ”icke allenast” anmält denna på pantlåneribolagets kontor och beskrivit de stulna uren samt företett prov på dem, vilka ansetts vara av mindre vanlig beskaffenhet, utan även tillsagt att sådana ur icke borde mottagas sompant. Både rådhusrätten *'* och Göta hovrätt fann att uren utan lösen borde återställas till ägaren, då bolaget hade ”full anledning misstänka” att uren stulits. HD:s majoritet — fyra justitieråd — gjorde ej ändring i hovrättsdomen. Men tre justitieråd fann- märkligt nog- ”sådana omständigheter icke hava i målet förekommit, att bolaget på grund därav borde antagas hava ägt skälig anledning misstänka att ifrågavarande hos bolaget pantsatta ur varit från Jerichomer olagligen tillgripna”. De ville därför ogilla hans talan mot bolaget. Somsynes var även i detta mål hos flera justitieråd (liksomhos en ledamot av rådhusrätten) den meningen förhärskande att kraven på god tro inte borde stållas särskilt högt.'^ Bolagets personal var ändock varnad av polisen och tillsagd att taga sig i akt just för den typ av ur varomfråga vore. Bolagets försvar, nämligen att beskrivningen på uren ej passat in, emedan de pantsatta uren ej varit nya, vilket i beskrivningen angivits, var knappast av mera övertygande karaktär. En tänkbar förklaring till majoritetsståndpunkten i 1880 års fall liksom till minoritetens mening i 1881 års fall är att justitieråden i fråga, nämligen Leuhusen, Almqvist, Carleson, Hernmarck och Wedberg respektive Wretman, Rabe och ånyo Hernmarck, omfattade doktrinen om exstinktivt godtrosförvärv med sådan styrka, att de ansåg att fordringarna på den goda tron borde ställas mindre högt än vad tidigare varit vanligt. Möjligen kan hänsynen till att i det förra fallet hästen förvärvats på marknad och i det senare uren pantsatts hos yrkesmässig pantlånare, alltså klassiska omsättningssituationer, medverkat till denna syn på godtroskravet. Sömovan framhållits hade alltså praxis i HDframtill 1881 i vindikationsmål gällande stulet gods nått en sådan klarhet och fasthet att någon tvekan inte längre kunde råda. Den som i god tro fått äganderätt eller panträtt till stulet gods var skyddad såtillvida att han inte behövde utge godset annat än mot lösen, vilken enligt 1855 års i lageditionerna upptagna fall skulle bestämmas till den erlagda köpeskillingen d.v.s. efter vederlagsprincipen. I panträttsfallet NJA 1881 s. 77. En ledamot av rådhusrätten var skiljaktig. Han fann käranden "icke hava förebragt sådana omständigheter att hans påstående att utan lösen återfå de hos honom tillgripna ur", vilka sedermera blivit pantsatta, kunde bifallas. Synbarligen ansåg denne ledamot att käranden icke lyckats prestera erforderlig bevisning omsvarandens bristande goda tro. Jfr C. Björling, s. 155. Märk särskilt not 2 och 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=